saltatochkryddat

Hörde till min stora förtjusning att det allra hetaste i kategorin "Utsmyckning av hemmet" är torkade blommor. Gärna buketter i vas som har torkat och blivit spröda. Jiippii!

Som grädde på moset annonserade Pauls blommor (min kompis Åsa) om nyinkomna garderobsblommor som till en början har gröna blad men som så småningom övergår till svarta. Kan inte annat än jubla. Äntligen!

Äntligen skulle vårt hem platsa i vilket glassigt inredningsmagasin som helst. Åtminstone när det gäller blommor.

Annars är jag inte så brydd.  Men det är maken. Han säger ifrån när jag har en tendens att liksom spåra ur. Då säger han: Vi får väl se. Det räcker för att jag ska besinna mig och tänka till. Men det händer att han kliver upp på en trappstege och monterar en adventsstjärna som taklampa. Det blev ...... inte så läckert som jag hade trott, men det sa jag aldrig. Han frågade inte heller nästa år om jag ville ha adventsstjärnan i taket. Somligt behöver man inte prata om.

Åsa är värre. Hon gillar upp-å-ned. Julgranar, till exempel. De ska gärna slå klackarna på julgransfoten i taket medan toppstjärnan nuddar golvet. Men så är hon en nytänkande florist också. Jag, som aldrig just brytt mig om blomkrukor, dräglar hejdlöst över de krukor hon har i sin butik. Bland annat. Men garderobsblommorna som blir svarta, behöver jag inte bli frestad av. Såna har jag redan haft länge.

Min mor var av ett helt annat slag. Hon vårdade alla sina växter. Helkroppsdusch varje torsdag. Småprat varje dag. Jordbyte en gång per år, minst.

Om någon av hennes växter började se hängig ut, sa min far: Låt Maude ta hand om den!

Han menade då inte, om nu någon skulle tro det, att jag hade så god hand med blommor och blad, utan att om de överlevde hos mig, då hade de växtkraft nog till att vara livsdugliga. Säkert hade det att göra med två julstjärnor som med tiden blev som stora, frodiga buskar. Jag iddes inte slänga dem när julen var över och de bara hade ett fåtal blad kvar, utan fortsatte att slentrianmässigt slänga till dem lite vatten med mycket ojämna mellanrum och se! Simsalabim så var de i klass med vilken frodig djungelbuske som helst. Men när sommaren kom, stod där ett antal smala, kala pinnar och såg bedrövliga ut. Då slängde jag dem. Pappa hade haft roligt länge nog.

Nu känner jag dock att mitt rykte är återupprättat. Med torkade och svarta blommor går jag med huvudet högt som den trendsättare jag är.