saltatochkryddat

Jag hann knappt fånga solnedgången innan den var över. Sen var det mörkt.

Vi hör många gånger "Det var som att solen gick ner". I de fallen brukar det handla om besvikelser.  Den dyra restaurangmaten som inte var så fantastisk som förväntat. Travhästen som skulle ha gett spelaren några miljoner men som galopperade på upploppet. Det efterlängtade mötet som inte blev av. Eller favoritlagets förlust. Om solen skulle gå ner lika ofta som det påstås, skulle den överhuvudtaget aldrig hinna gå upp.

Tack och lov gör den det! Jag älskar våra norrländska sommarnätter och skulle aldrig kunna tänka mig att sätta upp mörkläggningsgardiner. När det är ljust sover jag som bäst. Det gäller att passa på under vintern och ta sig en tupplur mitt på dagen, minsann.

Vi vet att den kommer tillbaka. Snart blir dagarna längre och ljuset stannar en stund till och en stund till, ända tills solen klättrat färdigt och blir kvar i sitt högsta läge.

Jo, vi vet. Vi som inte befinner oss i ett mörker som är så kompakt att ögonen inte ser annat. Inte tanken heller. De som vore glada över att bli helt förtvivlade över en AIK-förlust, lever i det mörkret. Till exempel. 

Jag skulle önska att deras gardin fick ett pyttelitet hål. Att persiennen skapade en liten glipa. Mer behövs inte för att solen, och ljuset, skulle hitta. En liten strimma ljus, där små dammpartiklar dansar. En liten värmande stråle som försiktigt smeker. Ett bevis på att livet finns kvar därute och att det vill väl.