saltatochkryddat

Inte riktigt än. Men snart går den ner för landning. Som jag har längtat! Selsfors. Stugan. Sjungande fåglar. Skogen.

I går begick jag premiär. Staffan har varit dit ett par gånger för att kolla vad vintern, snömassorna och stormarna har ställt till med. Sånt kan jag vara utan.

Men i går var det ett sådant där väder, du vet. När balkongen i stan inte riktigt räcker till. När lungorna kräver skogens syre och öronen bara vill lyssna till fågelkvitter.

När vi kom dit, hoppade koltrasten fram på direkten och hälsade oss välkomna. Bara det! Man kan få tårar i ögonen för mindre.

Än kan vi inte flytta dit för sommaren. Vi kan inte få vatten till stugan än. Och än så länge kan jag inte köra bil på grund av mitt skadade knä och utan min kompis, kanonkulan, är jag inte där. Lite sällskap vill jag ju ändå ha när Staffan jobbar och kanonkulan är fortfarande insnöad i Kusmark. Så vi väntar. På både det ena och det andra. Men - plötsligt händer det!

Här uppe i norr är våren nämligen ett snabbt övergående tillstånd. Man lägger sig och sover en kväll på senvintern och när man vaknar nästa morron blommar syrenerna. Här dra vi int ut på nå.  Inte ens på orden. Vi flytt int. Jo, men ba ti stugan. Schjoooo o.