saltatochkryddat

Jag gillar att skratta. Som t ex åt den här humoristiska skylten. Den skulle ha kunnat vara min men då hade den inte varit rolig. Bara sanningsenlig.

Jag har verkligen ingen inbyggd kompass i mitt huvud. Vi har nyss besökt Luleå, mannen och jag. I den stan finns det, åtminstone, tre gallerior, som gjorda för shopping. I dessa dagar lyser dessutom "Slutrea - 70%"-skyltarna och lockar till impulsköp. Inte för att jag kan skylla på dem, utan det är de här vilseledande in- och utgångarna som får mig att känna mig äldre än äldst. Och virrigare än virrigast. 

Man går in i en galleria, spankulerar omkring i godan ro, åker rulltrappor upp och ner, kikar in på de lockande butikerna ända tills maken säger: Nu kan vi det här, nu går vi vidare.

Självklart följer jag honom, nåt annat vore att sätta sig själv i en omöjlig situation, och så går vi ut. Men . . .

Vi hamnar på ett helt annat ställe än där vi gick in! Ibland inte ens i samma stad. Det som jag spanade in och klassade som intressant objekt, innan vi gick in i gallerian, finns inte längre kvar! Inte ens gatan med bussarna. Och då är jag helt lost. Igen och igen och igen.

Då är det tryggt att bara hänga med och lita helt på han med både lokalsinne, inbyggd kompass och trygghet.

Det blir aldrig som när syster Gun och jag hade några timmar för shopping i störststan, alldeles för oss själva. Vi kom ut från en affär och började gå vidare mot nya mål då det, som en blixt från en klar himmel, började störtregna och vi rusade blint mot närmsta affär som vi inte varit in. i Där började vi frenetiskt snurra på klädställningarna, kanske i hopp om att de skulle fungera som torkfläktar, när vi samtidigt fick en uppenbarelse! Kanske berodde den på expediternas ansiktsuttryck eller nåt annat men plötsligt väste vi i varsin mungipa till varann: Här har vi ju varit!

Jovisst, för cirka tjugotre sekunder sen . . .

Numera stannar vi hellre hemma när vi träffas.  Tiderna förändras. Och vi med dem. Gun sitter hemma med ena benet i paket och jag har bytt glasögon och håller på att gå in mig. Ibland är det så långt till marken att jag måste känna  mig för och gå försiktigt. Det skulle jag självklart inte ha tid med om jag var på shoppingtur med syrran. Så, tiden går men inte vi.