saltatochkryddat

I det här hemmet sitter vi inte fast i traditioner. Om man, till exempel, får underbara julkulor med motiv av mitt favoritroll Rolf Lidberg, av en kär vän, och är väldigt rädd om dem, vad gör man då? Man hänger självklart upp dem på en röd byxgalge i en lampkrok i taket. Det skulle aldrig min jultraditionsälskande mamma ha gjort. 

Staffan håller stenhårt på en enda tradition; skumtomtar äter man inte innan lucia! Fredagen den 13:de var en riktig lyckodag i år 😍 För honom. Luciadagen har för mig, de senaste fjorton åren, varit en dag fylld av minnen, som gör att jag än i dag undviker att höra luciasången. Älskade, underbara, lilla mamma, vad vi saknar dig♥️ Men vi hör hennes, med skräckblandning, förtjusta skratt så fort vi döttrar gör nåt som aldrig skulle ha hänt i hennes värld. Som att blåsa bort damm i stället för att våttorka, till exempel. Eller att svära över misslyckade kakor. Hon skulle inte ha gjort varken det ena eller det andra. Om nu inte havrekakorna blev "som dasslock" (fast jättegoda), då kunde hon grymta. Men svära? Aldrig!

I år har vi bestämt att jag ska slippa det ångestframkallande julkortsskrivandet. Vi kommer att använda oss av sociala medier, personliga möten, telefonsamtal och tankeöverföring i stället. Och hoppas att det funkar. För vi önskar ju att alla i hela världen får en fridfull jul, inte bara dem som vi skulle ha skickat hälsningen till.  Så - en tradition till försvinner, mest på grund av latmasken och portot. Nu var jag riktigt ärlig.

Julafton hos oss i år kommer att bli ovanlig, som vanligt. Staffan jobbar till tolv, klockan två kommer mina barn och barnbarn på julfika, Kalle Anka och julklappsutdelning. Vid halv sex åker de familjerna åt olika håll och fortsätter julfirandet. Själva kanske vi åker en sväng också, vem vet.

Hur många fålar som Stalledrängen och jag får hem på juldagen, återstår att se. Det löser sig, som vi brukar säga. Inte av tradition. Av erfarenhet.