saltatochkryddat

Jag har hållit i mig. Försökt hålla igen. Men vad gör man när ens förmåga är starkt begränsad?

Förmågan att röra sig, alltså. Att köra bil. Att börja vårstäda. Att ha skor på sig.

Jo, man kollar på färggranna, lockande utskick och reklamblad samt, förstås, det alltid närvarande nätet. När det dessutom börjar närma sig dagen B som i Bokrea, då är jag strängt upptagen.

Nu är första laddningen bärgad. En hel hög med vänner. Som bara väntar på att få hålla mig sällskap.

Nu är det ju så här att alpint,  skid-VM och SHL-hockey också kräver min tid och uppmärksamhet. Snart också Skidskytte-VM, så det blir till att fördela gracerna men vissa dagar blir det faktiskt övertid. 

Mannen jobbar olika tider hela tiden så jag har inte heller nåt stadigt schema att luta mig mot. Jag vill ju kunna frigöra tid för hans spontana: Vill du ut och åka en sväng? Vilket kan innebära allt från en tur till Jula, till stugan för att kolla snöläget, till Hednäs för att se hur mycket som har förändrats i byn sen sist, eller till Piteå för att köpa snyggaste servetterna. Jag är med på det mesta, bara han inte säger Ikea, för då vet jag att han är sjuk.

Men så länge jag har det så här KNÄvligt i rörelseapparaten och stukat självförtroende samt tår, är jag fullt tillfreds med att veta att mitt bokförråd är välfyllt. Jag behöver inte känna mig stressad i jakten på ny läsning. Vilket dock inte gäller böcker av Marianne Cedervall. Hon skriver snabbare än jag hinner läsa. Det stressar mig. Lite.