saltatochkryddat

Visst duckade jag! Självklart, annars hade jag ju varit skalperad vid det här laget.

Några i min vänkrets tycker att jag överdriver ibland. Detta är helt fel!

Bara för att ingen av dem stod bredvid mig det året jag dammade mattor på balkongen. En dag, det året alltså, hörde jag ju förstås att det närmade sig ett militäriskt plan i hög hastighet och innan jag hann hålla för öronen, var det framme hos mig. När jag, skräckslagen, berättade det för ett par av mina närmaste vänner, trodde de inte att planet var så nära mig att jag såg hans ansikte. Det är "vännerna" själva som har överdrivit det hela och påstår nu att "jag sett piloten i ögonen". Vilket larv! Det fattar väl varenda förnuftig människa att det är omöjligt. De har ju mörka glasögon på sig.

Numera är jag försiktigt när jag delger andra mina upplevelser av flygplan. Men nog trodde jag väl att min man skulle lita på mig när jag berättade om planet ovan (på bilden alltså).

Men jag fick bildbevis jag! Det flög nämligen fram och tillbaka över älven och i (jag säger I) skogen en hel dag.

Så jag behövde bara stå stilla i några, nåja, många minuter och sen ducka när det passerade, för att visa upp den självklara sanningen för maken när han kom hem.

"Och det var ett passagerarplan!!! Det hade fyra små fönster på varje sida". 

Jag hade haft tid att kolla när det flög längs älven fram och tillbaka i flera vändor.

Grannen sa: Det är så otäckt! Jag får en känsla av krig!

Men snälla. Då skulle hon ha varit med mig på balkongen när stridsplanet kom. Då kunde man ha trott det värsta. Men piloten såg snäll ut. Dessutom har jag inte samma livliga fantasi som hon.

Sköterskan som gjorde ett hörseltest på mig en tid efter, sa förskräckt: Men vad har hänt?! Helt plötsligt hör du ju mycket sämre... Det verkar som att du har fått en bullerskada av nåt slag!

Jo, det kan du tro, tänkte jag. Men jag berättade inte. Hon kunde ju tro att jag var pedant som dammade mattorna på balkongen.