Det är sjukt kul att bli gammal

(null)

Det här är fyra sjundedelar av min junta för snart tjugo år sedan. Det var på den tiden vi handarbetade. Länge sen alltså. Här broderade vi på samma duk. Någon, medlem nummer fem, skulle få den på sin födelsedag. Nummer sex var bortrest och fick ta över hela alltet när hon kom hem. Nummer sju var jag och jag var bakom kameran.
I går kväll var vi här hos mig allihop. Och gissa om vi pratade sjukdomar!
Herremin, vad vi har krämpor. Men rätt som det är ska nån bli mormor eller farmor och då först slås vi av tanken: Men är vi så gamla ...
Det känns inte så när vi träffas. Inte ens krämporna känns särskilt mycket då. Men det är när någon av oss ska få barnbarn som vi fattar att det tioårsjubileum vi har envisats med att fira ett antal gånger, eftersom vi inte riktigt minns när vi startade juntan, kanske måste uppgraderas.
När jag skulle leta fram ett foto av oss i den osorterade bildlådan, passerade jag flera som inte längre finns på jorden. Somliga dog unga, andra hade "åldern inne", så att säga. Men oj så många de var! Särskilt de som aldrig uppnådde den ålder vi är i nu. Vänner, klasskompisar, släktingar, grannar, arbetskamrater.
Det får mig att tänka. Och vara tacksam. Visst sjutton är jag lite ofrisk och visst tusan har jag knävligt ont i knät jag skadade när jag svimmade i duschen men jag lever! Och jag har roligt nästan jämt. Och jag har kärlek som gör mig så tacksam och lycklig.
Och jag har juntan. Sju stycken utan minne men med fullt fungerande talorgan. Vi tillåter oss att skratta både med och åt varann. Efter fyrtio år (faktiskt!) känner man varandras svagheter och det är dom som är roligast. Det behövs bara att någon säger: Minns ni när ... Så svarar de andra: Nää, gör du?
Med all respekt och medkänsla till alla som inte har det som vi, måste jag ändå få säga: Fasingen, det är sjukt kul att bli gammal! Förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0