saltatochkryddat

I Värmland snöar det men här blommar det.

De här två praktexemplaren påminner mig om en skröna jag en gång läste, beträffande eskimåer och deras gamlingar. När de yngre familjemedlemmarna tyckte det var dags för gamlingen att dö, skjutsades denne ut, lååångt ut på isen för isbjörnarna att kalasa på.

När den nya, utrymmeskrävande bäbisen föddes, blev föräldrarna förskräckta; barnet hade ju inga tänder! Eftersom ingen gamling fanns att rådfråga, spände de för en ren och åkte lååångt ut på isen, där gamlingen fortfarande satt och var högst levande. När de berättade att barnet saknade tänder och frågade om råd, fick de svaret: Det kan jag avhjälpa men då måste jag vara i barnets närhet för den proceduren kan komma att ta många månader . . .

Så - varje gång jag har beslutat mig för att slänga blommorna på bilden, har de blommat som sjutton. Tidigare har de sett mer än lovligt döda ut men när jag närmar mig med skottkärran, då lyser de, översållade med blommor!

Okej, deras tid borde vara ytterst begränsad, OM jag inte testar och tar in dom i huset och värmen. Vem vet hur länge de kan leva om jag ger dem en chans. För visst är dom vackra! Och visst blir man glad av dem! Och på nåt sätt tycker jag att de påminner om en gammal, vacker eskimåkvinna med glimten i ögat och med livslusten kvar.