saltatochkryddat

Och några Ölandstok. Man kan nästan säga att blommorna i vasen på ett sätt personifierar mig. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att jag är en ärta, som dessutom sprider vällukt omkring mig, nej, det är min fascination för ord som avses. Ölandstoken talar väl för sig själva.

Lukt luktar illa. Doft doftar gott. Våra blommor doftar underbart. Så tycker jag. Men om man hårdrar det hela, finns förstås golukt. Typiskt!

Sen tycker jag faktiskt att hårddrar är mer lättförståeligt än hårdrar, vilket i min värld kan ersättas med luggar. Vilket typiskt nog inte enbart behöver betyda att man drar någon hårt i håret, utan att man också kan lugga någon på pengar. En lugg kammas framåt men det är sällan den som luggas, utan man tar i där håret är som tjockast.

Tjocka behöver inte nödvändigtvis betyda omfångsrika, det kan, logiskt nog, även beteckna ett slags dimma.

Min far, som var en klurig rackare, lurade oss ofta, speciellt vid ett strålande fint och soligt väder, med att säga: Nu blir det snart regn. Och då han var en verklig väderspåman, protesterade vi bestämt: Men hur kan du påstå det, det syns ju inte ett moln på himlen.

- Tjockan går på land, sa han och myste. Inte illa ment men han avsåg då en tämligen överviktig kvinna som gick på vägen. Och vi kollade. Och, förlåt oss, frustade av skratt över att ha blivit lurade. För han var, som sagt en väderspåman. Tyvärr var det hans värk i kroppen som kunde förutspå att det skulle komma väderomslag.

Min sons första spontana telefonsamtal inföll en senhöstdag när första snön singlade ner. Ted var väl i fyra-femårsåldern och kom inrusande med andan i halsen: Fort! Jag måste ringa morfar!

Eftersom morfar aldrig svarade själv i telefonen, blev mormor naturligtvis jätteglad när hon hörde vem det var som ringde men storligen förvånad när uppringaren med andan i halsen sa: Hej, jag måste få prata med morfar!

När en lika förvånad morfar tog luren (jodå, på den tiden fanns det lurar) sa Ted: Hej! Du morfar, kommer den här snön att ligga kvar?

- Nej, tvingades morfadern svara, den är borta om ett par timmar.

Efter det nedslående svaret, rusade Ted ut och ropade: Snabbt, Hans, vi har bara ett par timmar på oss!

Jag hör ofta folk klaga över dagens barns och ungdomars språk. Men vad? Minns de inte vår rebelliska tid med ord som "ba" (Å han ba å hon ba), "lix" , "IQ noll", "sipp", "skitknäpp" m fl

Men gränsen för mig gick, med buller och bång, när jag argt tyckte att min far var "taskig" som nekade mig nåt som jag nu inte kommer ihåg. Men jag minns tydligt hans "VAD SA DU!" 

Lägg märke till avsaknaden av frågetecken efter.

Jag gillar, lajkar, språk och, måste jag erkänna, jag tycker det är fett najs med syftningsfel men stavfel går bort. Där går en limit för en före detta korrekturläsare.