saltatochkryddat

Det finns ingenting som gör mig så rasande arg och förbannad som när jag bränner mig på hett vatten! Men har jag då förstånd nog att själv ta på mig skulden? Har aldrig hänt!

Jag skyller på vattnet. Hatar det lika länge som det svider i skinnet. Okej, jag vet, i mitt huvud någonstans, att jag själv borde ha kollat varmt- och kalltreglaget men i mitt, för stunden, upprörda sinne, hittar jag inte det stället i huvudet.

I stugan handdiskar vi. Det har vi gjort i sjutton år nu. För det mesta turas vi om och om Staffan då har gjort i ordning diskvattnet (vi har bara kallvatten i kökskranen och värmer alltså i vattenkokaren och blandar till lagom temperatur) men av någon anledning blir blixtinkallad till något annat, en mus under altanen t ex, då tar jag självklart över diskningen. Vad jag då, i sjutton år, inte lyckats lära mig är "Staffans blandning". Jag stoppar ner handen i diskhon och bränner mig naaaaanting!

Självklart blir jag heligt förbaskad, inte på maken utan på vattnet 🤬 De, åtminstone, tio senaste åren, har denne omtänksamme make försökt varna mig: Tänk nu på att vattnet kan vara varmt! Och jag svarar, nonchalant, ja ja ja . . .

En annan ovän jag har, förutom hett vatten, är vassaste kniven. Den är i nu i en period av onåd. Den och de andra knivarna hänger på en magnetlist i köket så att vi snabbt kan ta fram den kniv som är bäst för just det tillfället. Att skära upp skivor av halvtinat kött, kräver en vass kniv. Nu är det så att senast den vassaste kniven var i tjänst, skar den av mig halva pekfingernageln med logiskt följande köttsår. Förb-ade knivjäkel!! Blodflöde och svidande smärta. Jag blev så otroligt arg på knivuslingen att jag inte har använt den sen dess. Nu skär jag halvtinat kött med sågningsprincipen. Den slöare kniven får liksom gnaga sig genom köttstycket med träningsvärk i min arm och axel som följd.

Den vassaste kniven hänger där den hänger och blänger på mig. Känner jag på mig. Jag vågar liksom inte släppa blicken från det jag har för händer, med risk för att jag sågar mig igenom skärbrädan av bara farten. Och arg är jag. På kniven som rår för allt.

För det mesta är jag väldigt snäll och glad. Men blir jag arg så blir jag det på goda grunder.