saltatochkryddat

Jag tycker - och jag tycker om! Ibland saltar jag min tillvaro, ibland kryddar jag den med drömmar. Jag gråter, är upprörd och förbannad - men mest skrattar jag.

Så kom den då - kanske . . .

Vintern. Eller vad man nu ska kalla den här opålitliga årstiden.

Den är inte min favorit, det ska poängteras, men på nåt sätt förväntas den ju vara just på ett visst sätt. Dock inte den här.

I dag är det den första februari (grattis J-Å!) och i skrivande stund är det plus nollkommaåtta, snödrivor och plogkanter. Men vi låter oss inte luras! Vi har nämligen sett det förr. En dag eller två. Sen . . .

Numera får jag inte kliva ur bilen när vi är ute på äventyr. Visst trivs jag i bilen men.

Att åka till stugan är att åka längs en väg som jag känner igen med förbundna ögon, åtminstone har det varit så. Nu kan det faktiskt dyka upp någon promenerande som jag inte känner igen. "Min" by genomgår en generationsväxling och jag känner mig som en främling när vi åker genom den. Handen är inte uppe och vinkar hela tiden som den gjorde förr.

Men när vi svänger in på stugvägen är jag hemma. Därför känns det väldigt konstigt att inte få gå omkring och kolla läget runt stugan och i skogen. Vilket beror på två faktorer, maken och knät.

Den ene är väldigt rädd om mig och min rörlighet 😍 Den andra tenderar att jäklas. Speciellt på isigt underlag men även en mattkant kan ställa till med problem. Mattorna har jag dock tillåtelse att beträda men absolut inte vägar och stigar utomhus, utan en trygg hand att hålla i. Att däremot stanna innan jag beträder mattan i köket och vädja: Hålla handen, skulle vara under min värdighet.

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna en rejäl vinter, kall med knarrande snö under skorna, men det gör jag. Is ska det spelas hockey på, inte halkas och göra sig illa på. Dessutom ska vintern vara bestämd. Komma i tid, uppföra sig som den gjort i alla tider och försvinna när det är dags.

Medan jag sitter här och skriver, har det blivit en grad varmare ute, vinden har tagit i ordentligt och snöfallet har övergått till att bli regnblandat. Den snö som har legat på buskar och träd, faller till marken i stora klumpar.

Men i dag finns det skäl att trotsa. Vi ska ta bilen till Skellefteå Kraft Arena och se AIK möta Linköping, vilket i sig är en liten kamp, för mig. Självklart håller jag på AIK men samtidigt vill jag så gärna att tränar-Bert i LHC ska lyckas. En ekvation som inte går ihop men det har, å andra sidan, sällan ekvationer gjort för mig.

Det finns dock ytterligare ett skäl till att besöka Arenan i dag. I första pausen ska Staffans barnbarn Molly spela hockey med sitt lag. Hon fyller snart nio och hockey, det är livet det! Problemet är nog bara vilket lag hon ska välja sedan, hon har nämligen flera favoriter, AIK, Luleå, Frölunda och HV71 (för deras ishall har hon åkt förbi) och Björklöven. 

Att, som i dag, sitta och heja på sitt hjärtas lag, samtidigt som man unnar motståndarnas coach en seger, är mördande. Hur det då ska gå om man tvingas hålla på Luleå eller Frölunda i SDHL i framtiden, måste bli en plåga. Långt värre än ett ömmande knä.

Tack för skrivelse i alla fall är huvet klart,
jag våndades också under hockeyn men överlevde
nu verkar vinter vara på gång här, kylan i varje fall, frös idag, det är lite ensamt o tomt
dessutom,var rädd om Dig kram Ima