saltatochkryddat

Djur ska man kunna gosa med, det är ett krav. Man ska också kunna prata med dem. De ska vara fina att titta på. Och de ska framförallt vara snälla. Och lydiga. Tillgivna.

En som definitivt inte har de egenskaperna är Egon Egonsinnig. Inte katten Egon i Hemvattnet, som klassas som djur tack vare sin humor,  utan en pytteliten, skittuff, egoistisk fågel som vi har äran att ha på vår tomt. Ett djur, trots allt.

Vi har en miniskål bredvid vattenkastaren, dit jag lägger skalade solrosfrön varje morgon. Efter en halv sekund är han (jo, jag är övertygad om att det är en han) där och, ja, äter skulle man ju tro kanske. Och visst, det gör han, men först lägger han sig i skålen så att absolut ingen annan ska komma åt fröna. Så håller han koll på om någon närmar sig. Om det är så, brer han ut sina vingar och flaxar och skräms å det grövsta.

Det kommer andra fåglar, både lika små men även bra mycket större än Egon. De flesta slår sig ner på behörigt avstånd från skålen men skulle någon få för sig att göra en avancerad framryckning, då jagar Egon denne dåre högt upp i luften i ett rejält slagsmål. Egon vinner alltid och tar skålen i besittning igen. 

Tills . . . Herr Domherre kommer. Vilken pondus, vilken kung! Han sitter lugnt på skålens kant, tar nåt frö då och då, slänger ner en del på marken, äter en del. Medan han väntar.

Så kommer hon då, fru Domherre, och han gör plats åt henne och ser till att hon får äta det hon vill.

Egon sitter uppe i ett träd och gnisslar tänder (tror jag) av frustration.

Andra fåglar, i hans storlek, eller litenhet kanske man kan säga, flyger glatt omkring och är liksom lite skadeglada. Det syns faktiskt.

Jag måste få låta fåglarna ingå i gruppen djur, fast de egentligen inte kvalificerar sig dit men de är ju så fantastiskt underhållande, för att inte tala om smarta.

O-djur är däremot spindlar, mygg, myror, fästingar, ormar och vargar.

Och en och annan makthavare.

PS. En morgon när jag var inne i badrummet, lyfte jag blicken mot taket och såg ett antal håriga ben sticka ut ovanför taklisten. Definitivt ett stort, vidrigt o-djur. Jag tog första bästa panikvapen, vilket visade sig vara en parfymflaska, och sprutade på o-djuret. Det försvann och jag skrek: Okej, jag kanske inte fick död på dig men jag kommer alltid att kunna lukta mig till var du är!!

Själv använder jag inte den parfymen längre. Den är numera klassad som kemiskt stridsvapen.