saltatochkryddat

Ursäkta ordvitsen men jag kunde inte låta bli.

Egentligen skulle det ju vara bitarna som föll på plats men då båten var en av bitarna så . . .

Jag är en nöjd och lycklig människa för det mesta. Ibland händer det till och med att jag blir toklycklig.

Det kan börja med att frukosten smakar gudomligt, trots att den i princip ser likadan ut varje frukost men det kan vara nån liten detalj som skiljer. En gurkskiva framodlad av maken till exempel.

Sen kan vädret bli så där perfekt som jag vill ha det. Plötsligt säger maken: Ska vi ta kaffe med oss och åka ut en sväng kanske?

Bara så där.

Senare, på eftermiddagen, sitter vi i orangeriet och äter middag. Solen lyser och älven är stilla. Då smyger en röd båt sig fram på andra sidan älven och fullkomligt lyser upp hela sceneriet. Mina ögonfransar krullrar ihop sig av lycka.

Lite senare och lite kyligare går vi in och diskar. Vi zappar lite tröstlöst bland det begränsade (jämfört med i stan) utbudet på TV-N, tills det magiska inträffar!

En fotbollsmatch! En El Classico! Visserligen med flera år på nacken men desto bättre. Vi kände dem alla.

Om du inte vet vad en El Classico är, kan jag berätta att det är ett prestigesprängt möte mellan Barcelona och Real Madrid. Där jag håller på Barca och Staffan på Real.

Och han var med! Mästarnas mästare, Ronaldinho!  Lyckan var total. Dessutom kunde jag namnen på samtliga spelare i bägge lagen. Plus avbytarna. Och tränarna.

Det var först när matchen var slut och euforin lagt sig något som det slog mig; hur kunde det komma sig att jag kunde namnen från för länge sedan medan jag i dag får ta hela alfabetet till hjälp för att komma på aktuella namn i livet omkring mig?

Svaret var inte kul. Ålderdom. Typiska tecken.

Eller? För när Staffan frågade var jag hade lagt  korsordspennan, svarade jag blixtsnabbt: På toan!

Fråga mig inte bara varför. Jag är fullständigt nöjd med att jag visste var. Den gången.