saltatochkryddat

Hur mörkt det än ser ut så finns det någonstans ett ljus i mörkret.

Det här är vårt.

Mörkret består i att vi inte får träffa barn och barnbarn. De är rädda om (för?) oss och vi är rädda om dem. Men man måste ju hitta på vägar att kringgå problemet.

För ett par dagar sedan sms-ade jag och frågade sonen om det var ok att vi "kom förbi" och hängde en påse på deras ytterdörr, som innehöll nybakta kakor. Svaret var ju givet men jag hade en baktanke (förlåt) med att förvarna. Mycket riktigt! Jag vet inte hur länge Mio hade stått vid dörren och väntat men den öppnades direkt vi svängde in på infarten. Storasyster Arwen var också, till min stora glädje, hemma och kom ut. Vi fick en liten pratstund som betydde allt. Och slängpussar smittar inte på betryggande avstånd 😉 Jag tog en bild:

I går tändes ytterligare ett ljus: Adam, mågen, ringde och frågade hur jag kryddar köttfärssås.

Gideon och Alfred hade sagt ok till att fadern skulle laga spagetti och köttfärssås men "det ska vara mormors!" Jag undrar hur det gick men jag vet säkert hur det gick med mitt hjärta. Det blev varmt.

Ett tredje ljus, och det är med evighetslåga,  tändes i helgen. Mannen i huset har gått på långsemester. Och då menar jag livslång. Inga mer jobbhelger. Inga mer jobbnätter. Inga mer konstiga arbetstider.

Nu har vi bestämt att vi ska bli som folk. Ingen mer lördag på tisdag. Inga mer telefonrapporter till honom om hur det går i hockeymatcher. Inga mer matlådor. Tjohoooo!!

Nackdelen är ju förstås att friheten sammanfaller med en frivillig karantän MEN åka till stugan och kolla hur långt våren har kommit, det kan vi. Och när vi ser orangeriet som en lysande jättediamant bortom skuggpartiet och snön, då ser vi definitivt ljuset i mörkret.  Det finns!

Snart är vi där, vänner.