saltatochkryddat

Brun och ful snö var det värsta hon visste! Hon, som bor bland de vita, vackra molnen numera. Hon, som skulle ha fyllt år idag om hon hade varit kvar. Men vad hade det blivit för födelsedag, utan gäster? Hon skulle ju självklart ha varit satt i karantän - mot sin vilja. Vad skulle hon då ha gjort med allt det goda hon bakat i arla morgonstund när de flesta andra sovit sött på sina kuddar?

Tittat på all trevlig sport på TV, som hon älskade? Hur skulle hon ha klarat beskeden som kom slag i slag om att alla idrottsevenemang var inställda på obestämd tid? Att lösa korsord och lösa patiens går väl an för en stund men inte dag efter dag efter dag i evinnerlighet.

Sticka sina fantastiskt vackra, färgglada sockar som vi alla fått ta del av, kunde ju sysselsätta henne ett litet tag men vips var allt garn slut och hon fick ju inte gå ut och köpa mer, i riskzonen som hon skulle ha varit.

Nej, var sak har sin tid och hon hade sin. Men borta, det är hon inte. Vi hör hennes skratt. Jag läser hennes handskrivna receptbok "Mina bästa kakor" och försöker överföra det hon skrivit till handling. När jag sedan tar ut plåten från ugnen och kakorna inte på något sätt liknar hennes, då hör jag det. Skrattet. Som hon i sin kärlek försöker hejda men inte lyckas. När hon har slagit sig på knäna och låtit "ho ho hooo", måste hon riva av ett kökspapper och torka bort tårarna men för att inte jag ska ta illa upp snyter hon sig också och låtsas vara förkyld. Jag skyller på henne att det är hennes "dutt, sudd och lagom temp i ugnen" som är bovarna i dramat. Och plötsligt upptäcker jag att jag pratar för mig själv. Eller?

Jag gillar inte heller skitig snö. Inte en mängd grus på den framtinande gräsmattan heller. Men mest av allt ogillar jag att våren, eller om det är vintern, inte kan bestämma sig. Ena dagen si, andra så. Plus och tö på dagen, minus och fruset på natten. Eller tvärtom. Människor som vågar gå ut på promenad, går mitt på vägen där det är bart. Så kommer det en bil som kör fort och de måste snabbt gå åt sidan där det är en stor vattenpöl. Om de försöker hålla sig på trottoaren, då kommer det en bil som kör rätt igenom vattenpölen och stänker ner dem så de blir dyblöta. För den bilen har fått möte och kan inte hålla in och förbi pölen. Alla bilar är grå, oavsett färg. Och när solen lyser är alla fönster också grå. Men det är alldeles för tidigt att tvätta dem. Först måste det bli torrt och då ska gatorna sopas med stora maskiner, och gissa om det blir dammigt, så då löns det inte heller. Sen - på två, max tre dagar, är det sommar och vi flyttar ut till stugan. De grå stadsfönstren får vänta till hösten. Om det nu blir nån höst. Eller vinter.

Det kanske slutar med att vi får en enda årstid som innehåller allt. Då gäller det att vara snabb om man ska hinna tvätta fönster. Jag är inte särskilt snabb.

Va? Hörde jag inte ett "Men Måååd". Vars kom det ifrån . . .?

♥️♥️