saltatochkryddat

Han är inne i en svår period. Han blir minst en centimeter längre för varje dag. Vi brukar träffas ganska ofta och då kramas han gärna. Bara för att mäta längden.

Strax innan Coronautbrottet fick jag en sån kram och skrek: Men vad i hela . . . Du är ju längre än jag nu!! Han log och var nöjd. Mycket nöjd. 

När jag får krama honom nästa gång, vet jag inte, men ett vet jag och det är att jag får en klapp på huvudet. Ovanifrån.

Den här perioden, från barn till vuxen, är jobbig för de flesta. Jag minns inte själv att jag var svår på något sätt, men det finns de som gärna berättar att jag var det.

Alfred, för han heter så, prövar sin omgivning. Men han är så in i bomben charmig att det blir svårt att vara den rebelliske tonåring han vill. Hans far, till exempel, kan inte hålla sig för skratt och då faller ju hela idén med att rebella. Hans mor sa med en djup suck till mig i telefonen, sedan sonen kommit in i rummet och morrat om nånting: ojojOJ, han tål inte människor överhuvud taget nu.

Eftersom hon hade på högtalartelefon, kunde jag både höra hans surrande men även fråga honom: Men Affe, tål du inte mig längre? 

- Jo, det är väl klart att jag gör.

- Nä, men mamma säger ju att du inte tål någon människa alls nu.

- Men du är väl ändå ingen människa, du är ju MORMOR!!

Aldrig har jag väl tidigare blivit så glad och rörd över att få känna mig omänsklig. ♥️

Alla unga går igenom en pubertet som förändrar. På en del märks det inte så mycket, medan andra går från att vara gullungar till att bli odjur. Som tur var går det över lika plötsligt som det kom, för de flesta. Men det är en dyrköpt period för de flesta föräldrar och med det menar jag DYR KÖPT.

Speciellt killar jag ju ändra skostorlek på ett par veckor. Fötterna drar iväg först av allt och innan övrig lekamen hinner ikapp, ser de lustiga ut men känner sig desto mer olustiga. Långa kalvben, stora fötter och en röst som är omöjlig att bestämma över. Fatta hur jobbigt. Hormoner som rusar kors och tvärs i kroppen, gråt- och skratthormoner om vartannat, vilja att göra som föräldrarna önskar, samtidigt som trotshormonerna vägrar.

Men så plötsligt spricker den knallröda, förbannade, protestpuppan och ut flaxar en färdig människa som har fått egna, vackra vingar.

Om man inte, som jag enligt Affe, en vacker dag upphör med det och blir mormor OCH farmor. Då är man rent omänsklig. I alla fall omänskligt lycklig. 😍

PS. Det är inte Affe på bilden men jag frågade honom om han ville ha en sån t-shirt. Då svarade han: Nä, varför skulle jag vilja det?

Det tog jag som en komplimang men jag kunde lika gärna ta det som en nedvärdering. Man vet aldrig vad en tonåring tänker och han har ju en gång, på förskolan, vunnit en tävling om vem som kände den tokigaste människan. "Jag vann" sa han med stolthet, jag berättade om dig, mormor". Jag blev också stolt ända tills han berättade vad som givit honom segern. Det var lögn! Jag svär!!

Men han var mycket nöjd. Än idag.