saltatochkryddat

I början av vårt förhållande sa han ofta: Tänk, du är lika fin på morron när du vaknar, som på kvällen när du lägger dig.

Av någon underlig anledning säger han aldrig det nu förtiden. 

Men han säger alltid "välkommen" när jag kommer och lägger mig, där han ligger med läsglasögonen på nästippen och en spännande bok i händerna.

På morgonen slår han upp sina blå, tittar på mig och säger: Gomorron, har du sovit gott? Nu är jag jättekaffesugen. Och så stiger han upp.

Det är absolut inte så att han har slutat med kärleksbetygelser, tvärtom, men han har förskräckligt bråttom till köket på morgonen. Jag kan förstå honom.

För ofta, när jag nyss har stigit upp och kommer in i badrummet, hoppar jag skräckslaget till. Det är alltså innan jag har insett att det faktiskt är jag, Maude, som jag ser. I speglarna. Men vet du vems fel det är att jag ser ut som jag gör varje morgon? Inte vems utan vilkas. Drömmarnas!

Jag kan inte minnas när jag senast vaknade utvilad och glad, utan rester av drömmar i huvudet. Det ligger i släkten så det beror inte på någon medicin eller så. Skillnaden är bara att min mor, min syster Gun, min systerdotter Jannike och min egen dotter Annie, inte har de synliga bevisen på drömmarnas karaktär, som jag har. Skräck, hårresande skräck!

I natt, till exempel, har jag hållit till inne i ett av mammas köksskåp. Det låter knäppt men inte hemskt, eller hur? Men så dök dom upp, de tre fiolspelande herrarna ute på gräsmattan, som övade inför en konsert. Jag lovar, de var definitivt inte mogna för en konsert. Två katter fick jag plötsligt till sällskap inne i köksskåpet och de var inte vänligt inställda till mig. De påstod att jag störde deras telefonledningar så de fick inte tag på grannarna västöver. Men jag kan ju skjutsa er dit, erbjöd jag utan att ha något att skjutsa med. Jag snurrade in mig i bakplåtspapper och började ropa på syrran att komma och hjälpa mig leta.

Så där kan det hålla på. Antar att jag lever ut mina drömmar, åtminstone vad beträffar snurrandet.

Nu kan ju min morronfrisyr faktiskt vara resultatet av ett samarbete. Maken är nämligen inte i närheten så lugn när han sover som när han är vaken. Inte lika pratsam heller. Inte brukar han skrika i panik för att han håller på att svälja tungan heller. När han är vaken, alltså.

Men varje morron när jag, nyduschad och ser ut som jag ska i håret, kommer in i köket som doftar underbart av nybryggt kaffe och han sitter där och läser tidningen, då tittar han upp och ler och säger, till exempel, som i förbifarten: Passa dig för sidan åtta, där är det ett stavfel i en rubrik!

Det är mer kärlek och omtanke än en komplimang det.