saltatochkryddat

Det var ju enkelt när man lyfte upp en telefonlur, snurrade några varv med fingerskivan, och väntade. Svarade någon så var någon hemma, svarade ingen så var ingen hemma.

Härom sistens ringde jag till min son och han svarade! Glad i hågen sa jag: Hej vännen! Jag har gjort stuvade makaroner och stekt bogfläsk till lunch. Vill du komma och äta?

- Det skulle jag gärna ha gjort men jag är i Kiruna, svarade han.

Bilden ovan visar ett annat tillfälle av modern teknik där modern inte riktigt är med. Det, hävdar jag, är ett resultat av en förvirring som dagens teknik rår för. Det skulle aldrig ha hänt på telefonlurens tid. Då var jag dessutom yngre . . .

Då var Corona en mexikansk ölsort. Men Hongkong förvandlades från en stad till en influensa. I bestämd form. Jag har hongkongen så jag måste stanna hemma. 

I dag stannar jag hemma av andra orsaker. Min dotter kallar mig Lill-Thure. Varför förstår alla som kände min far men för er andra kan jag förklara. Han trivdes hemma. Ibland fick han ett ryck, efter middagsluren, kom in i köket och frågade mor: Ska vi fara till Jonners.

Varför jag inte har ett frågetecken efter, beror på att det i själva verket inte var en fråga. Mor, som var en sällskapsmänniska, studsade upp från stolen och korsordet och var redo innan farsgubben hunnit börja vänta på hennes svar.

Det fanns sådana dagar. Runes, Helges, Eskils, Kurters och några andra. Men inte många.

På den tiden tyckte jag att farsgubben var tråkig. Nu förstår jag honom. Går liksom i hans fotspår.

Det beror inte på att jag inte gillar andra människor, utan på att det är så vansinnigt skönt att vara hemma. Bara vara.

Som tur var tycker Staffan likadant. Men ibland kommer det ett spontant: Ska vi fara ut och köra en sväng? Jo, där finns ett frågetecken efter, för han är inte samma typ av människa som min far.

Men han vet att det egentligen inte behövs något frågetecken och att jag är klar på momangen.

Om du inte har hört det förr så: Jag älskar att åka bil! Helst på små oupptäckta (för oss) byavägar och hitta guldkorn. Vi har hittat en hel del.

Alldeles jättesnart slutar Staffan jobba och går i tidig pension. Folk frågar: Men vad ska ni bli till att göra?

Jo, vi hade ju planer på slutspelshockey, fotbolls-EM, Hockey-VM med flera efterlängtade evenemang. Nu blir det ju inte så på grund av ett jäkla virus. Men då tar vi till reservplanen, mysa hemma, äta gott, lösa korsord, läsa böcker, baka (jag), börja fixa till i stugan (Staffan) för att, när vädret är lagom, flytta ut dit, odla tomater och gurka, sitta i orangeriet och dricka kaffe, gå långa skogspromenader OCH köra/åka bil. Så hoppas vi ju förstås på besök av barn, barnbarn och vänner. I lagom dos.

Där satt den, Lill-Thure!