saltatochkryddat

En del passerar över oss. Andra tjoar ifrån nån legd en bit bort. Medan somliga vippar omkring förnämt på vår gräsmatta, som om dom ägde den.

Sen är det dom andra då. Jag trodde jag hade kläm på talgoxar men så dök det upp en identisk sort, fast mindre. Den får följaktligen heta lilltalgoxn. Norrländsk latin.

Domherrarna är jag hundra på men dom visar sig aldrig här. (Nu ber jag om absolut tystnad från min junta!)

Koltrasten är den svartgula AIK-fågeln som sjunger så vackert för oss. Den har en släkting som är ful, elak, egoistisk och som låter fruktansvärt.

Åsså är det dom andra. Nej, vänta förresten, bofinken har jag också lärt känna så här på gammeldagar. Mina alltså.

Vi bor i skogen med älven nedanför. Tillgången på fåglar och fågelsång är riklig och jag älskar det! Det är exakt det jag längtar efter hela vintern. Och i år, tack vare att Staffan har slutat jobba, har vi möjlighet att möta våren och sommaren här i stugan, tidigare än någonsin. Och jag älskar det!

Harar, ekorrar, järpar, älgar och annat löst folk passerar över tomten med ojämna mellanrum. Oj, kolla: järpar, jag kan visst en fågel till. Tack till f d fågeljägaren för det! Och tack för f d. Jag skulle aldrig klara att han skulle komma hem, stolt med en skjuten fågel över axeln. Än mindre äta den. Annat är det ju med grillad kyckling. Den känner jag ju inte personligen, som jag gör med alla skogens fåglar här runt omkring. Vad dom nu heter.