saltatochkryddat

Dagbok förr och nu.

Förr fylld med hemlisar. Nu väder, temperatur och nederbörd. Om man överhuvud taget kommer ihåg att skriva i dagboken alls.

Den här bloggen handlar om tonår, dagböcker och hemligheter.

Min kompis och tillika namne, har skrivit dagbok så länge jag kan minnas. Det blev ett otroligt dumt sätt att beskriva det. För minnas, det har vi som slutat med.

Det händer att hon läser sina gamla dagböcker och ringer mig och frågar "vem var det?" Och då kan det ha varit nån riktig läckerbit som vi avsåg men som vi, givetvis, hade anonymiserat och gett ett smeknamn. 

Detta hemlighetsmakeri har nu gett upphov till att vi i dag inte har en aning om vilka som var så pass intressanta att vi behöll dem för oss själva genom de fiffiga hittepånamnen.

Det händer att vi ringer och frågar varann men vi får som oftast inga svar.

Ett tag, i vår ungdom, var vi till och med så jätteförsiktiga när vi pratade med varann, bara vi två, att vi hittade på benämningar som bara vi begrep. Om vi tyckte att nån var en riktig läckring, sa vi punktering i stället. Genialt, va?

Läck-ring är ju detsamma som punktering, eller hur?

Vilket spännande liv vi hade! Det tror vi nu i alla fall. Om vi bara kunde dechiffrera våra egna koder.

Mysteriet fortsätter. Det enda namnet vi är riktigt säkra på är "Pålägg", för han var så otroligt ding.

Så de andra kanske ska vara nöjda med att vi inte minns vilka de var bakom hittepånamnen för det är förmodligen ett bevis på att de var ok.

Själv skriver jag inte dagbok. Det finns inte en chans att jag kommer ihåg att göra det. Varje dag! Men nu kretsar ju också hela min tillvaro kring den som jag kallar älskling och alla smågullisar vi har. Även om en av mina smågullisar har börjat få grå strån i sitt skägg. Och en annan är mamma till en 15-åring och snart 17-åring.

Vilka också tillhör kategorin smågullisar. Vare sig dom vill eller ej.

Men ändå - vem tusan var Biafra? Och Minte?

Svaret finns - inte - i dagboken.