saltatochkryddat

Jag tycker - och jag tycker om! Ibland saltar jag min tillvaro, ibland kryddar jag den med drömmar. Jag gråter, är upprörd och förbannad - men mest skrattar jag.

Att välja rätt väg

Zarah Leander. Jo, jag är "tillräckligt gammal" för att minnas henne, sångerskan med den djupa rösten. Vad jag inte förstod, var hänförelsen över hennes lidelsefulla röst som sjöng nåt om "jag kan inte längre höra syrsornas sång". So what? Syrsor? Är inte det detsamma som gräshoppor? Vem bryr sig? Tänkte jag. Då.

Det var när livet var problemfritt. Mat på bordet och kompisar att leka med. Nån direkt betungande läxa minns jag inte. Förrän i högstadiet. Då blev det andra bullar. Då var det inte längre viktigast att sitta still i bänken och att inte vässa pennan för ofta. Det gjorde man tidigare framme vid katedern, där läraren satt och övervakade att blyertsen var tillräckligt nednött och trubbig för att få vässas.

Till högstadieskolan kom vi från olika ställen i kommunen och skulle nu beblandas. Det blev sådär.

Ungdomarna från stadsnära skolor var självsäkra och världsvana. De hade haft gympa i gympasalar medan vi hade spelat landhockey med magistern på en amatörmässigt anlagd isbana. Eller spelat korgboll med magistern som var dubbelt så lång som alla elever och som satte alla sina bollar i korgen och jublade stort och överlägset.

Det var då livet inte längre blev problemfritt. Det var då man började fatta att det var så här det skulle vara och förbli.

Livet skulle bestå av val. Min far valde att jag skulle läsa tyska. Han valde också att jag senare skulle välja ekonomisk linje, språklig gren på gymnasiet. "Då har du ju en yrkesutbildning när du går ut", sa han övertygande och omtänksamt. Vilket yrke då? 

Borde jag ha satt mig in i. Sekreterare, förstås. Språk, maskinskrivning och stenografi. Jag hörde ingenting. Min blick hade fastnat vid att matematik  bara fanns på schemat första året! Härliga tider!

Hur min sekreterarkarriär blev, lämnar vi i tystnad. Det var efter den jag började göra mina egna val.

I dag kan jag kanske inte höra syrsor men det finns mycket annat jag hör. Barns skratt. Fåglars sång. Myggens inande (från långt håll). Mannens andetag. Ord som bara sägs med ögonen.

Vill jag höra tystnaden, väljer jag min skogsväg. Är jag sugen på  omvärldens brus, väljer jag bilvägen.  Som tur var, är vi två som väljer lika, vilket är helt fantastiskt. Men så har vi ju valt varandra också.

Mitt hjärta tillhör skogsvägen. Om jag tvingades välja, skulle jag definitivt välja den. Där mår och går jag som bäst.

Men en dag on the Road, sitter också fint. Med medhavd matsäck att inta vid en naturskön plats. Och nya platser att upptäcka.

Valet är fritt.

Hon hade en annan hit också, hon Zarah. Vad jag kan minnas sjöng hon nåt om "vad skönt att jag inte längre är ung".

Underbart som alltid,kram

Att välja väg... Maude din text fick mig att fundera över om mamma eller pappa valde åt mig... Nja, dom peppade mig att ta jobbet på Marklunds snabbköp i Moskosel och att jag sedan åkte buss dagligen till Realskolan i Arvidsjaur. Men efter 2 år där (skulle ha blivit fyra) blev jag less och ville hoppa av. Då fick jag ultimatum av min pappa: "Då ska du jobba tillsammans med mig i affären". Det gjorde jag så gärna. Pappa hade Cykel och sportaffär samt Shell bensinmack i byn. DET var en bra fortsättning på realskolan. Å fortfarande gillar jag att ha fått vara med så pass länge-hittills-på livets stig. Kram kära vän!