saltatochkryddat

De här två filurerna trivs tillsammans. Trots olikheterna. Som är många.

Men man kan också vara så lika att det nästan är skrämmande. Här, hos oss, skulle vi egentligen inte behöva prata så mycket. Men det vore ju jättetråkigt. Då är det desto roligare att säga exakt samma sak, exakt samtidigt. Inte alltid, förstås, det skulle ju bli jobbigt, men lite då och då händer det och det är då man vet att man har funnit sin Soulmate, eller själsfrände som vi väl sa tidigare när vi fortfarande pratade svenska.

Men det är också vansinnigt roligt när någon säger det oväntade. Jag har ett barnbarn, Mio, som lite då och då, överraskar. Som svaret på vilken utbildning han skulle vilja gå efter grundskolan. "Jag vill bara prata som Leif GW Persson". Eller, som när en kompis frågade honom om han skulle kunna äta en väckarklocka (på tal om Mios aptit). Då svarade han, helt allvarlig, "jo, jag tycker nog att man åtminstone en gång i livet bör prova på det". Han är för underbar.

Många pratar utan att få någonting sagt. Andra behöver ett fåtal ord för att säga mycket.

Min far var en sådan, fåording. Och när han var på extra gott humör, trimmade han oss andra till att klura ut vad han egentligen menade. Och gladast blev han om någon av oss andra svarade med samma mynt.

När jag var liten och aningslös och olydig, sa han en gång: Men ska jag måsta ta i med hårdhandskarna, varvid jag svarade: Haha, det har du inga, bara fingervantar! Aningslös var ordet.

När jag blev äldre, gick jag bara in i en ordduell om det var på skoj . . .

Ord är så viktiga. Men minst lika viktigt är kroppsspråket. I dag har vi så många olikpratande omkring oss så vi är helt enkelt tvingade att läsa av varandras kroppsspråk. Någon kan vara högljudd och låta arg men öppnar den sin famn och ler, förstår vi.

Jag vet inte om trollet och pippin kommunicerar via nåt språk men att de förstår och trivs med varann är uppenbart. De umgås ofta, ibland korta stunder, ibland längre. Att trollet bjuder på frön, är förstås en del i gemenskapen men vi ser ofta att pippin stannar kvar en stund, utan att ta nåt frö. Och trollet trivs.

Det kanske, trots allt, inte är språket som är det viktigaste. Det kan vara det man bjuder på. Som Mio, till exempel, han bjuder alltid på skratt. Han bara är. Så underbar.

Det magiska ordet kanske ändå är: Förståelse. Kan vi inte försöka bjuda lite grann på det?

För man kan faktiskt inte älska alla.