saltatochkryddat

Som alla som känner mig vet, så älskar jag skogen. Men som alla som känner mig också vet, så tittar jag så mycket ner på marken, upp i luften, runt omkring mig, att jag totalt tappar orienteringen. Efter fem meter.

Som tur var, har jag en följeslagare som har koll. Han äger kombinationen av en inbyggd kompass, en suverän iakttagelseförmåga och ett fullt fungerande minne.

Inget av detta har jag.

Men - jag har nåt annat. Skogen i mitt blod.

Vi var ute och körde runt om i vårt län en hel dag. Vägar som vi aldrig kört tidigare. Jag fick se så mycket skog som jag önskade. Kanske något mer.

I går bestämde vi oss för att skogsluffa i vårt närområde. Då klär han om. Keps, rutig skjorta, pysselbyxor och stövlar. Dessa byxor innehåller allt utom en TV. Tror jag.

Rätt som det är, på en skogspromenad, behöver man en skruvmejsel. Eller kanske en skiftnyckel. Vem vet? Det gäller att vara beredd.

Själv koncentrerar jag mig mycket på djurspillning. Jag vill väldigt gärna få en vetskap om vem som kan dyka upp rätt som det är.

I går, till exempel, kunde vi ha stött på älg, ren, hare, tjäder och rådjur. Det gjorde vi inte.

Men den dagen han säger: Det där är nog björn och pekar på en hög med lort, blandad med lingon, då är jag glad att han har med sig tumstocken!

Han pekar, visar och förklarar. Jag återgäldar med att berätta om när jag var liten. När skogen blev min enda lekkompis, sedan Ywe flyttat till en annan fors med kraftverk.

Men när vi båda såg björkarna, på bilden ovan, stannade vi och la armarna om varann vi också. För så gör man, när man är in löv.

Skogen, stigfinnaren och jag.