saltatochkryddat

Okej, lite stressade blev vi väl när hyresvärden meddelade att tvättmaskinens lucklås hade gått sönder och att det högst förmodligen, eventuellt  skulle kunna bli lagat på onsdag. Två dagar före julafton!

Men så besinnade vi oss. Vi kan tvätta på torsdag kväll. Nånting ska man ju göra på uppesittarkvällen, i stället för Bingolotto.

Vi känner oss så ostressade inför julen, det har liksom blivit en vana att inte planera så mycket innan Folkhälsomyndigheten har sagt sitt. Fort var’e gjort att det kommer nya direktiv. Nu har, till exempel, SJ ställt in en massa tåg. Vilken tur att vi inte hade planerat att åka bort. Med tåg.

Vilken himla tur att vi har alla barn och barnbarn på hemmaplan. Blir det restriktioner så kan vi träffas utomhus en stund. Är det ok att umgås inomhus så gör vi det med stor glädje. Vi kan fika litegrann. Vi kan äta litegrann. Och vi kan definitivt få ge barnbarnen julklappar.

Det där är ju en sak för sig. Eftersom vi vägrar att slå in pengar i paket och då det i princip är allt de  äldsta önskar, får de ta konsekvenserna.

De två yngsta, tre och tio år, har önskelistor långa, treåringens är skrivna av föräldrarna medan tioåringen skriver de underbaraste listor med allt mellan himmel och jord.

De övriga fyra får vara nervösa. Men de har lärt sig nu att vi ger dem sånt som vi tycker att de ska tycka är roligt att få. Det är bara en enda sak de kan vara säkra på; vi slår in kärlek i julpapper.

På tal om kärlek. Vi fick ett väldigt ovanligt inbjudningskort till nyårsfirande: En apelsin full med nejlikakryddor omsluten av ett rött sidenband med vidhängande kort som sa att vi var välkomna på nyårsafton vid 18-tiden, gärna iförda tiara och kravatt.

De där figurerna är bland de roligaste vi vet. Vad vi däremot inte vet är om de menar allvar eller inte. En gång, när hela gänget var bjudna till deras sommarstuga, med ett fantastiskt läge några decimeter från havet (jo, faktiskt), då skulle vi alla ha flytvästar på oss eftersom vi skulle inta välkomstdrinken i värdparets båt. Så där satt vi, tio personer, tätt ihop, med flytvästar på i båten - som stod på land! Det var heller aldrig meningen att vi skulle ut på vattnet, vilket vi självklart hade trott. Gissa om vi skrattade och gissa om värdparet skrattade mest 😂😂💞

Men för att återgå till julen. Den 21 december 1997 somnade pappa in oväntat. Den 13 december 2005 lämnade mamma oss efter en tids sjukdom. De två jularna minns jag inte. De fanns och finns inte. För det är ju så det heter att "fira jul". Det gjorde vi inte då. Vi genomled julen.

Sedan fick vi order från "ovan där": minns med glädje och fira med glädje. Och lydiga döttrar som vi var och är började vi göra som de ville.

Skratt är ju ändå det härligaste ljud som finns. Det är det man mest minns.

Om våra tonåringar öppnar ett julpaket och säger "Tack", blir vi inte alls lika nöjda som om de förebrående säger: Men mormor (farmor)!! och börjar skratta. 

De skäller aldrig på Staffan. Jag undrar varför . . . 

🥰