saltatochkryddat

Och nu menar jag självklart fåglarna. De som faktiskt har vingar och inte riskerar att ramla från tak och slå sig fördärvade. 

Jag har sett många höjdare denna vinter. Människor som stått högt uppe på tak och skyfflat, föst och skottat drygt meterhögt snötäcke från tak och ner på marken. En del har haft säkerhetsanordningar medan andra har litat på turen, Guds försyn eller sin egen skicklighet. Den enda som har varit rädd är jag. Nere på marken.

Det var ren självbevarelsedrift att jag stannade hemma när Staffan åkte till stugan för att skotta taket. Nu är ju kanske inte själva den eventuella fallhöjden direkt mördande men jag föredrar ändå att slippa se på sådana hemskheter som takskottning.

Min far hade en farlig arbetsplats. En kraftstation är inget att leka med. Där fanns det många tillfällen att ramla och drunkna, till exempel.  Eller att få massvis med ström genom kroppen. Om du frågar mig så var det ett herrans under att han kom hem levande varje dag. Det tyckte inte han. Däremot ansåg han med väldig tydlighet att timmerrännan, där stockar kom forsande i hög hastighet och ibland spårade ur, var en högst olämplig lekplats för mig.

Man kan, så här efteråt, kanske säga att vi hade lite tur båda två. Mest han, förstås. Själv hade jag en osviklig tro på min egen förmåga att hinna ducka för timmerstockar.

Med åren har jag blivit mer och mer ängslig. Först var det mina barn som drabbades. Nu är det barnbarnen. Jag vill helst att de ska vara hemma på sina rum och läsa en bok. Det vill inte de rackarna. Då är det skönt att veta att det är absolut inte jag som har ansvaret för dem. Ej heller för alla som skottar tak i vinter.

Mesarna, däremot, anser att jag har ansvar för deras boningar. Det ska vara helt, fräscht och städat när de kommer på besiktning, annars flyttar de till Hans-Olov och Gunilla. Och de som trodde att mesar är mesiga får revidera sin uppfattning. De är skittuffa. Och alldeles, alldeles underbara.