saltatochkryddat

Men nu ser jag plötsligt att vinden har vänt.

En del politiker och makthavare har fullständigt struntat i de regler de själva har varit med och bestämt. De handlar på shoppingcenter, de flyger iväg utomlands, de är gäster på stora fester och tillställningar, kort sagt; de verkar leva som förut.

Och vad hör man då bland undersåtarna? "Om dom som bestämmer, skiter i FHMs rekommendationer, då gör jag det också", "dom åker ju utomlands så varför skulle inte jag". Helt plötsligt gör vi som de styrande som felar.

Vi använder dem som argument för att rättfärdiga oss själva och våra beslut. Nu passar det.

Men är vi dumma i hela huvudet, eller? 

Vi tror på regering, riksdag och övriga beslutsfattare när det passar våra egna syften men spyr galla och ovett över hela rasket när de inför jobbiga restriktioner i syfte att rädda så många liv och arbeten som det bara är möjligt. Och nu har det visat sig att en del av hela etablissemanget också skiter i vad de själva säger och beslutar. Fler och fler tvingas krypa fram från skamvrån och bekänna fel. Eller, som i vissa fall, förklara "nödvändigheten" i att de brutit mot de restriktioner som beslutats. 

Visst kan det finnas nödvändigheter men hur ska de graderas? En gammal, älskad förälder kanske ligger på sitt yttersta i sin säng på äldreboendet men beslut om besöksförbud råder så de närmast anhöriga kanske inte får sitta vid hans eller hennes sida de sista timmarna i livet. Möjligen kan två av de fem barnen få komma. Var går gränsen mellan det som är nödvändigt och inte nödvändigt? 

Hur ska vi nånsin kunna lita på oss människor? Nu när "sunt förnuft" verkar delas ut lite hipp som happ som egenskap?

Jag vill bidra till att utrota Coronapandemin med de medel jag själv har. Vill du?