saltatochkryddat

Både bilen och soptunnan stod kvar!

Däremot flydde AIK-flaggan från balkongen

Bara pinnen kvar.

Jag förstår den. Flaggan, alltså. Ibland vill man bara dra, blåsa iväg till nån varm och skön plats i stället för att omfamnas av virvlande snö i full orkanhastighet och temperaturer som, visserligen, kan visa på ynka minus 20 men som med blåstens hjälp känns som att blodet i kroppen blir till iskristaller som skramlar omkring. Det går inte att klä ut kylan. Och skulle man få för sig att gå till soprummet med illaluktande matrester och liksom bara klä sig som om det vore en normal vinterdag, då får man bittert ångra sig. OM man överlever så tar det en bra stund innan man "fått upp värmen" sedan man kommit in.

Undantaget är om man är en snäll människa som spontant och genast hjälper en nödställd vars bil vägrar att flytta sig en millimeter, varken framåt eller bakåt. När han kom in igen, för naturligtivs är det maken min som är en snäll människa, skalade han av sig lager på lager med kläder eftersom han svettades som bara den kan göra som är mycket välklädd och försöker att på egen hand förflytta berg. Ja, eller åtminstone en tung, envis, motsträvig bil.

Visst låter det som att vi funderar på att emigrera? Men det gör vi inte alls det!

Min Stockholmssyster har nollgradigt och regn och ett kallt hav som granne. Ett sommarparadis i allra högsta grad men vill dom flytta någon annanstans över vintern? Nix. Inte ens under en pandemi som isolerar.

Vi flytt int! Men vi klagar ibland. Tomma luftskott, kan man likna det vid. För så länge vi har varann, värme inomhus, barn och barnbarn inom räckhåll, korsord, sport på TV, böcker och telefon OCH det här:,

så flytt vi int.