saltatochkryddat

Och det kanske man borde göra lite då och då. Tänka efter.

De flesta jämför sig med dem som har det "bättre". Även om vi egentligen inte vet det men vi går efter det yttre, det som syns.

I dag, när vi kom hem efter en isande vinterpromenad och jag tittade på ovanstående bild, som jag tagit en stund tidigare, slog det mig.

Sekunden efter jag tänkt "så fantastiskt vackert" slog det mig att där hade det faktiskt en gång i tiden bott människor. Folk som bodde långt ut på landsbygden, åkte häst och vagn till "bonnstan" för att kunna delta i kyrkans högtider. De kanske kom till sin kammare i ett strålande vårvinterväder, låste upp den grova dörren, tände eld i öppna spisen och förberedde för en helg med gemytlig samvaro och gudsord.

Så kanske de vaknade och det såg ut som på bilden. Inte riktigt, förstås, för några traktorer hade inte varit där från klockan 2-3 och skottat och skottat och skottat.

Jag undrar vad de tänkte. Och sa. Säkert inte samma i tanke och ord.

Vi går nästan varje dag genom bonnstan och njuter av det vackra. Sen går vi hem till vår lägenhet där hyresvärdarna skottar, traktorer lyfter upp snön på lastbilsflak, som körs bort och tippas långt ifrån oss. Vi ser grannar, med egna villor, som kämpar mot naturens krafter med hjärtinfarkten lurande. Vi har el, vi har värme och vi har rinnande vatten.  De hade inget av det. Förr.

Det är nyttigt att promenera genom bonnstan. Om man tänker efter.