saltatochkryddat

Hon är en fena på att hitta rätta kort att skicka till mig, syster Gun. Det här tog jag genast till mig. Ibland behöver man ju lite tröst, speciellt när man känner sig usel.

Tro nu bara inte att mitt-i-prickkorten alltid är ägnade att trösta, även om de alltid medför ett gott mående hos mig. Och det beror på att vi har samma humor, som ibland kan vara svårbegriplig för andra men då gör vi så att vi håller den för oss själva. Tacka för det!

Människor som försöker vara roliga på beställning, är sällan det. Tycker jag, alltså. Valet är fritt. Men spontana människor kan vara hur roliga som helst. För att inte tala om de snabbtänkta. Och de oerhört trögtänkta. De som pratar innan de tänker, är fantastiskt underhållande. Egentligen, om jag tänker efter, är de flesta individer välgörande. Man behöver ju inte bara skratta, man behöver bli förbannad också, nån gång då och då. Åtminstone behöver jag det.

Många är de som hjälper mig med det; makthavare, lögnare, egoister, översittare, mobbare, ja, det finns många som kan bidra. Men jag försöker att inte hänga fast för länge vid dem. Rättare sagt så finns det någon i min närhet som förhindrar det. Han fäller nån kommentar som avväpnar mig totalt och får mig att skratta gott. Då går det ju inte att vara arg.

Det här med humor är svårt. Det jag tyckte var roligt när jag var tonåring, uppskattar jag nästan inte alls i dag. Men det jag skrattade åt när jag var barn . . . Jo, just det, kan jag ha roligt åt i dag också. Men på ett annat sätt! Märk detta. Så det behöver inte betyda att jag "går i barndom", faktiskt!

Ta Bröderna Marx, t ex. Inte skrattar jag åt Harpo som tutar i stället för att prata. Det tyckte jag var jätteroligt när jag var barn. Då var Groucho den tråkigaste. Men i takt med min fysiska mognad, mognade även min humor och jag började förstå vilka vansinnigt roliga kommentarer han slängde ur sig. Så när John Lennon blev betydelsefull för mig, var det inte bara i egenskap av musiker, nej, han hade ju exakt samma humor som Groucho. Kärlek!

Har du sett talkshowen med Graham Norton? Där har vi en som kan det här med lågmälda stickrepliker, som gör att man njuter och tjuter. Men det finns ändå inget som kan mäta sig med små barn, när de använder sig av ord i fel sammanhang och som de inte själva begriper.

Då skrattar jag kärleksskrattet.

Lyckoskrattet är dock mitt favoritskratt. Det som följs åt av ett bubbel inombords. Och ett leende som går till ögonen. Då mår man bra. Länge.