Hennes värld och min värld

(null)

I går krattade hon i tre timmar. Prio ett är att göra snyggt i häcken. Det finns en mängd olika sätt att förvanska den meningen, tro mig! En glädjeyra kan sätta sprätt på både energin och fantasin.
Här finns varken den ena eller den andra. Här finns bara snö. Och en pessimistisk Maude. Precis som alla andra år. Jag förstår inte att jag fortfarande kan bli så totalt överraskad över att snön faktiskt försvinner. Och det innan midsommar. Faktiskt ganska långt innan.
Men inte i år, det är jag säker på.
Min syster, för det är "hon" som krattar, tror definitivt på en vår men så bor hon också på en idyllisk plats nära havet, nån mil utanför Stockholm. Och du vet hur det är med huvudstaden; prio ett i alla lägen.
Så - då återstår frågan: Varför inte flytta dit och få både vår och sommar, inte bara en tredagarsvår och en försvinnande kort sommar? Svaret är givet: Ljuset!

Det kommer redan smygande. Nu tänder vi inte alla lampor direkt som vi stiger upp på morgonen. Nu är det bara den ovanför köksbordet, där korsordslösaren sitter. Sent på eftermiddagen tänder vi några fönsterlampor bara för att grannarna ska se att vi lever. Ren omtanke.
Men snart, jättesnart, behövs ingen belysning alls. Förutom när Staffan tänder ljusrampen ovanför diskbänk och spis och säger: Man ska inte arbeta i mörker! Omtänksam är ordet. Alternativt rädd. Han ska ju ändå äta maten jag lagar.

Jag älskar våra ljusa sommarnätter! Som jag trodde var ljusa ända tills vi åkte och hälsade på min son som jobbade en sommar som fiskeguide i Lainio. Där sken solen dygnet runt! Solen, alltså. Den där som värmer och lyser. Jisses, vad jag blev imponerad! Och lite virrig. Vi blev bjudna på middag hos Teds jättetrevliga arbetsgivare efter klockan tio. På kvällen! Klockan 22, alltså. Inte en lampa var tänd.
Alltså, nån måtta får det ju vara. Äta middag i stället för att gå och lägga sig.
Det där med måtta gäller också snömängden. Även om jag innerst inne vet att det kommer att låta "schwooosch" och den är borta. Till dess kommer jag att vara skeptisk.
Alldeles nyss ringde syster Gun. Där haglade det och blåste kalla nordanvindar! Här lyser solen från en klarblå himmel och det är vindstilla. Och någon häck som ska krattas har vi inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0