saltatochkryddat

Jag är galen i våra ljusa sommarnätter! Innan jag blev, så kallat, vuxen och fick morgonpigga barn, ville jag helst vara vaken och njuta hela nätterna på sommaren. Och sova på dagarna.

Det gick ju självklart inte för sig. Andra familjemedlemmar tyckte liksom annorlunda än jag. Mor, morgonpigg som få, kvittrande över den värdefulla extratimmen och då menar jag den mellan klockan fem och sex!

Far, morgonsur som få, gillade inte att andra "sov bort dagen", när han tvingades börja jobba före klockan sju. Så han väsnades lite extra.

Syrran och jag var aldrig i fas förrän vi båda var vuxna, stadgade, föräldrar och ansvarstagande. Hon blev ju så där pinsamt kär och skulle hennes kille komma hem på permis från lumpen med tåg till järnvägsstationen klockan sex på morgonen så nog stod hon där och väntade halv sex! Ifall  tåget var tidigt. Hallå Gun, det var SJ han åkte med!!

Nä, vaken skulle man vara på nätterna om sommaren. Fiska abbarn. Gå skogspromenader med bästisen och prata om killar. Lägga sig och sova på gräsmattan under en filt sedan midsommarfirandet tagit slut. I skuggan, alltså. För solen lyste hela natten och då blev det för varmt med filt, vilken man behövde för att stänga ute myggen.

Och fotbollssommaren , bronset du vet, när Staffan och jag gick ut efter sista matchen var spelad, och väntade på att beckasinen skulle flyga förbi hemöver efter att ha sett matcherna på puben med polarna (räknade vi ut). Varje natt. Samma tid. I solens sken. Så himla gött.

Jag vet sörlänningar som hälsat på oss här uppe och som klagat över bristande nattsömn på grund av uteblivet mörker, trots svarta filtar för fönstren. Jag har aldrig förstått mig på dem. Har aldrig haft några sådana problem.

Jag sover sämre när det är svart ute och jag inte kan lokalisera de främmande ljud jag hör. På sommaren ser jag vartenda ljud. Det gillar jag!