saltatochkryddat

En gång i tiden gick vi på samma högstadieskola men hade ingen närmare kontakt då än att jag tyckte hon verkade rent  onödigt glad. Men så hamnade vi i samma klass på gymnasiet och hennes glädje smittade av sig på mig. Vi blev som ler- och långhalm i ett par intensiva och roliga år, tills de där killarna kom i vägen. Man sa inte pojkvän då, man hade, alternativt hade inte, en kille.

Kicki, för så heter hon, var dotter till en far och en mor som hade en bonnagård. Dit kom en dag en ung, snygg yngling för att jobba. Han kom ända från Israel och varför han kom just hit, till en by utanför Skellefteå, förstod jag aldrig. Men resultatet (ödet?) blev att han förälskade sig i bondens dotter och hon i honom. Resten är historia, som man brukar säga.

Fast inte riktigt ändå.

För så småningom flyttade de till makens hemland och där bor de nu med fyra barn och en massa barnbarn.

Du vet vad som händer i Israel nu, va?

Härom kvällen skämtade hon om vilken utstyrsel hon skulle ha i skyddsrummet - på natten. Skrattet fastnade i halsen på mig.

Hon lever i en verklighet, jag i en annan.

Hon är anpassningsbar, det är inte jag.

Hon skulle nog inte tycka att en hockeymatch är bland det mest spännande man kan uppleva - det gör jag.

Vem kunde ha anat detta när vi var unga och levde det bekymmersfria livet? Inte hon, inte jag.

Hennes moster bor granne med oss och nån gång händer det att det ringer på vår dörr och när jag öppnar står Kicki där med ett stort leende: Hej! Jag skulle bara säga att jag är hemma nu.

Vad jag skulle önska att det hände nu. I stället för att hon skulle befinna sig i ett krigsområde, där det anses vara tur att man har ett skyddsrum i samma hus som man bor i. Jag anser att jag har tur om jag vinner 60 kronor på Triss och dessutom har en blå syrsa som sitter i fönstret och gör mig glad så att jag inte glömmer bort hur bra jag har det.

Var rädda om er, Kicki med familj! Vi tänker på er.