saltatochkryddat

Tänk om det damp ner en reklamfolder med en mjuk pläd, en efterlängtad bok, tända stearinljus och en skinkmacka på bordet. Vad jag skulle se fram emot julen då. Kanske.

I många, många år längtade jag till jul. Då var jag barn och julen var en högtid med traditioner.

Mamma stod för traditionerna och hon fick inte ändra på någonting. Det skulle då möjligen vara att fernissa korkmattorna i kök och hall väldigt sent en kväll när vi gått och lagt oss och inte riskerade att springa över det nybehandlade golvet och sabotera hela processen. Själv satt hon uppe och löste korsord och njöt av det tända ljuset och känslan av att alla förberedelser var gjorda. Nu fick julen komma!

Själv har jag aldrig anammat de där årsvisa, traditionsbundna storstädningarna men så har jag också tappat allt vad känsla för traditioner heter. Kanske var början till slutet när granen, trots mina starka protester, kläddes med en ljuskedja som bestod av starka, kulörta färger som började tokblinka snabbare och snabbare ju mer uppvärmd den blev. The American Style.

Det får mig osökt in på Rustas reklamblad med "kitschiga detaljer" till julens utsmyckning.

En strut mjukglass i granen? Eller Donuts? Eller varför inte en tiger i paljettbyxor och rosa keps? WOW!!! Vilken julstämning jag får. När jag sen läser texten under husvagnen (Caravan) "dekorationsbelysning, batteridriven med timer", får jag flashback till den hysteriska ljuskedjan och allt vad känslan av julefrid heter försvinner.

I fjol, däremot, upplevde jag den ultimata julkänslan! Då var pandemin den avgörande faktorn.

Dotter Annie med familj bjöd in oss till en annorlunda julafton. Det var snö men inte särskilt kallt och vi samlades kring en öppen eld ute på deras tomt, son Ted med familj, barnbarnens morfar/farfar med sambo och Staffan och jag. Vi drack kaffe och glögg, åt pepparkakor och annat gott, delade ut julklappar, skrattade, pratade och myste. Senare kom Annies svärföräldrar och svägerskor och "avlöste" oss vid elden. Vilken underbar julafton! Så mycket kärlek. Så mycket tid för prat, skratt och minnen. En helt sagolik julafton.

När Staffan och jag kom hem, bytte vi om till myskläder och dukade fram ett julbord som kunde kategoriseras som minimalistiskt - men gott!

Ingen glasstrut, inga Donuts, vare sig i granen eller på menyn. Men en varm, mjuk, go känsla av hur bra vi har det. Bra - inte kitschigt.