saltatochkryddat

Mina favoriter, i konkurrens med krassen.

Eftersom jag har alltför gott om tid, på grund av mitt ryggskott, min ischias eller mitt diskbråck (vem vet, jag vet bara att det gör förbaskat ont att städa och bädda för att inte tala om att tvätta fönster) så har jag för mycket tid till annat. 

Plötsligt hände det sig att jag började fundera på namnet luktärter. Inte ärtOr. De är de gröna det, som man äter. Inte min man dock.

Eftersom jag är lite av en språknörd, kände jag att en liten efterforskning var på sin plats. Ärtor kontra ärter. Och när jag ändå var på g: dofta kontra lukta. Helt logiskt egentligen eftersom jag en gång i tiden fick lära mig sambandet: lukta dåligt men dofta gott. Så - varför heter de då luktärter, blommorna som doftar så underbart ljuvligt?

Efter en gedigen djupdykning och forskning i språkvetarnas värld, står det solklart: Jag fattar ingenting! Min hjärna känns som kall sirap och förmågan att tänka logiskt har försvunnit. Det är precis som att trä en symaskin. Har jag inte gjort det på en femton-tjugo år så är det helt kört att lista ut. Jag vet. Tråden kastar sig i livsfarlig hastighet ur nålsögat i stället för att connecta med undertråden och allt blir en tjorv. Då är det bättre att gullbe Ståhlis om hjälp men inte när det gäller språkfrågor. Hennes naturliga språk är bondskan, ett härligt, mustigt språk, helt befriat från larviga nyanser. He som lukt gott, he lukt gott å ärtern he jer ärtern. Kan inte sägas bättre.

Nej, jag får nog inse att vårt språk är stadd i förändring (men språk-et, är inte det statt i förändring . . . ?) och det är bara att försöka hänga med så gott man kan. Har man barnbarn så vill man ju förstå vad de pratar om. Åtminstone ibland. Vissa saker är det kanske bättre att man inte förstår, även om våra barnbarn givetvis är änglar.

Jag minns när min far blev väldigt upprörd över att jag, i en infekterad diskussion, sa att han var taskig. VAD SA DU, sa han med höjd röst men jag upprepade inte ordet. Hörde han det inte första gången, fick han skylla sig själv. Och någon fler chans fick han inte.

Min make påpekar att det finns gula ärtor också, dem äter han. Ytterst ogärna men nån gång vart tionde år så. Men då ska vädret också vara dåligt. Vaddå också?

Sen fanns ju även Ärter, men det var länge sen. Han hette egentligen Artur och var en liten, mysig farbror. 

Men, som sagt, luktärter är vackra och doftar fantastiskt. Nåt mer behöver jag ju faktiskt, egentligen, inte veta.