saltatochkryddat

Man bör veta sin plats, sägs det. Inga problem! Det här är min.

I min ungdom hade vi en klok hund som också visste sin plats. I det tomma utrymmet i köket där det i dag definitivt skulle stå en diskmaskin, fanns hennes hundkorg.Där befann hon sig mest när hon skämdes.

Själv skäms jag inte ett dugg när jag uppsöker min plats. Där andas jag syre.

Vi har officiellt flyttat in till stan och lägenheten nu. Det känns helt okej så länge vi vet att vi när som helst kan åka till stugan och njuta. Själv njuter jag som mest av att bara vara. Staffan njuter av att pyssla. Men det kan å andra sidan innebära nästan vad som helst, bara han får ha pysselbyxorna på sig.

Vi har en brant slänt på cirka 30 meter ner till vattnet. Ibland har han ärenden dit. Jag brukar, lite försiktigt, ifrågasätta om det är nödvändigt att ha byxor med ett innehåll på flera, flera kilon på sig då. Speciellt när han ska gå uppför igen. Svaret brukar bli en oförstående blick.

Jag hör hans andetag och pysselbyxornas skrammel långt innan kepsen dyker upp över kanten. Den hör ihop med pysselbyxorna förresten. De tu skall varda ett.

Huvudsaken (inte kepsen!) är att han trivs och att han följer mig ut i skogen. Han har en inbyggd kompass i huvudet, annars hade han nog haft en i en av fickorna i pysselbyxorna. 

Själv ägnar jag mig helt och hållet åt naturen och att se och förundras. Över skönheten, över skapelsen, över det stora och över det pyttelilla. Och så, efter bara  några minuter, är jag totalt bortkollrad.

Och även om jag inte skulle se Staffan för ögonblicket så hör jag honom. Eller, rättare sagt, så hör jag hans pysselbyxor. Inget skramlar mer i skogens tysta sus, än bra-att-ha-saker i hundra benfickors mäktiga brus.

Jag hade tänkt slänga uteblommorna i dag men jag sköt upp det. Även om alla väderappar och till och med Peter Kondrup säger att det blir kallt och regnigt framöver så har de lovat fint i morron. Alltså tar jag beslutet i morron. Om jag hinner. Skogen kallar.