saltatochkryddat

när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka . . .

Poesi, när den är som vackrast. Karin Boye, hon kunde hon. 

Min "poesi" är inte lika djupsinnig, därför blev jag inte heller någon poet. Men diktböcker har jag skrivit. Flera av verken är tillägnade viktiga personer i min närhet.

Ywe, som i tidiga tonåren var förälskad i Svenne Hedlund i Hep Stars:

Jesus är din bäste vän

Efter honom kommer Sven

——-

Kort och koncist.

I tolvårsåldern skrev jag mycket om mitt bröllop med ? Antagligen varierade brudgummen och det snabbt. Innan dess, var jag politiskt medveten. Min allra första dikt sparade mamma:

Lyckliga vi som bor i Sverige

Och slipper skattskrivas och bo i härbärge.

Jag funderar fortfarande hur Svenska Akademien kunde förbise det rimmet och helt enkelt bara strunta i en sexårings djupa tankar och medvetenhet.

Mitt umgänge har också bestått av idel konstnärer, diktare och författare.

Peter, till exempel, som likt stora skapare, gjorde en blyertsteckning som han filade på en hel termin. Detaljrik och ståtlig stod den till slut klar på det vita A4-pappret, toastolen! Och under fanns det förklarande ordet: Skitbra.

Signaturen E.N. skrev en djupsinnig kärleksdikt till mig:

Glädje och sorg

Riddare och borg

Den som sitter han står

Hoppas du förstår

Den har jag sparat i hopp om att han skulle få Nobelpriset någon gång. 

Min genomlivetvän, Martin, skrev mycket om livet, ibland mycket djupt, ibland busigare, men som oftast bäddade han in goda råd till sin naiva vän, gissa vem!

För att knyta ihop det hela så vill jag bara säga: Skriv, människa, skriv! Ibland är det bättre att skriva ner sina känslor i stället för att prata om dem. Speciellt ilska och besvikelse. Dessutom kan man, om man sparar på det skrivna, någon gång göra en djupdykning i sitt eget liv och sina känslor. Kanske få en större förståelse för att man är den man är, som, till exempel, varför jag inte kan ägna mig åt sudoku. Men det kan kräva en rejäl tillbakablick i mitt liv och jag kanske även får räkna med bråk. I såna fall.

Jag ledde en gång en skrivarkurs i ett EU-projekt, Embla, och bara ordet skrivarkurs skrämde halvt ihjäl deltagarna innan vi körde igång. Somliga vägrade till och med att delta men allt eftersom kom fler och fler och undrade vad vi hade så hejdlöst roligt åt, bakom stängda dörrar.

Den skrivarkursen var inte ägnad att vara en grammatisk kurs med stränga regler. Den ville bara få igång en glädje i kroppen och en lust till att skriva, om så bara ett vykort. Det fanns deltagare som helvägrade och jag respekterade deras rädsla. De fick teckna eller vad de ville, bara de höll i en penna. Efter en tid började andra fråga vad vi gjorde bakom våra stängda dörrar, som var så roligt. Skratten hördes ju lång väg. Ja, vad skulle vi svara? Vi satte minnen, känslor, rädsla och oss själva på pränt. Det kunde inte bli annat än bra.

Så, visst gör det ont när knoppar brister. Men de blir till vackra, väldoftande blommor bara de vågar.

" Vilar i den tillit som skapar världen"