saltatochkryddat

Skulle vi ha en julgran, eller inte? Och, i så fall vi skulle, var passade det bäst att placera den? Det självklara svaret var ju det kombinerade mat- och TV-rummet så vi spanade, gick runt, stannade och sa: Hmmm, med pannan i djupa veck. Men där jag stannade och sa hmmm, svarade Staffan med ett "Nej, det går ju inte för att . . ." och fick mig att motvilligt inse det självklara. När han föreslog en annan plats, sa jag direkt nej för där skulle tomtarna ha sin givna plats, som alltid.

Till slut enades vi om att vi skulle ställa en gran på balkongen, i brist på annat. En liten i ett av balkongfönstren. Så vi åkte iväg till vårt skogsskifte, det vill säga sommarstugetomten, och valde länge tills vi enades om den enda som stod på vår tomt. Åtminstone nästan.

Jag sände en tanke till min mor som varje år la stor vikt vid julgranens utseende och insåg att ibland faller barren långt från grenarna.

När vi kom hem igen, gick Staffan ut på balkongen och la granen där tills vidare. DÅ bestämde jag mig för att den skulle vara inne! På lilla, runda bordet där det nyss hade funnits ett vackert fat med tillhörande liten kruka som hade huserat en hyacint, vilken nu såg erbarmligt bedrövlig ut. Sagt och gjort. Staffan tillverkade en sorts julgransfot, han är för go den mannen, och vips kunde jag klä julgranen.

Mycket sånt pynt har vi. Men 97% var för stort och tungt. Jag sökte i alla tre "flyttlådor", som enbart innehåller pynt till granen, tills jag fann tre stycken relativt små bollar som fick duga. Med två glittrande snökristaller och en miniljusslinga blev det perfekt. Vi är med julgran!

Jag hör min mors förtjusta skratt, som hon alltid belönade tokigheter med, men nog tror jag att hon njuter mer av systers och svågers stora, tjusigt klädda gran, men du, mamma, deras är av plast, vår är äkta skogsvirke. Om än i miniformat.

En tradition som vi har valt bort, är att skicka julkort. Vi använder oss av andra medel och media för att önska alla våra vänner en riktigt god, frisk och mysig jul. I stället för att lägga en "smärre förmögenhet" på frimärken, har vi lagt den summan till barnen i Ukraina. I ljuset av den jämförelsen ter sig inte summan som en förmögenhet men det kändes ändå bra i hjärtat att göra det valet.

Innan jag slutar denna blogg, måste jag i rimlighetens namn (när det gäller mig) få ösa en massa ovett över de TV-kanaler som säger sig sända sport men som delar TV-rutan med reklam var och varannan minut. På ena sidan av rutan kan det vara jättespännande slalom eller skidskytte och den andra halvan upptas av någon som vunnit massor på Postkodlotteriet (Grattis!) eller nån bil som går oöverträffat bra eller nåt annat som gör mig rasande less för hundrade gången.

Tur att vi har en liten, jättesöt julgran som jag kan vila ögonen på. Den får mig lugn igen.