saltatochkryddat

De som inte känner oss kan mycket väl ställa den frågan helt naturligt.

De som däremot känner oss, bryr sig inte om att fråga, ens på skoj.

Men snart så!

Om sisådär dryga två månader börjar vi gå ut och äta. Eller bara ta en kopp kaffe och en macka.

Fast nu ljög jag lite grann, vi går inte ut och äter, vi åker bil till nåt mysigt ställe i naturen och festar på medhavd matsäck. Om det är av ekonomiska skäl, eller ren snålhet? Nix, det är av rent egoistiska orsaker: vi njuter!

En plats, oftast vid något stort eller litet vatten, där man kan sitta och bara vara.

Det blir en behövlig kontrast till vinterhalvårets innesittande. I dag, till exempel, viner det snö runt fönstren och det är bara de allra modigaste fåglarna som vågar se sig omkring efter nåt ätbart.

Det enda som rör sig är traktorer, plogbilar och firmabilar. För att de måste. 

Där vi bor, finns det både villor och mindre hyreshus, tack och lov, men staden kryper närmare. Eller rusar, ska jag väl egentligen säga. Och allt ska vara på höjden. Vi, som knappt haft några höghus värda namnet, ser nu höga och jättehöga hus överallt.

Den dagen en viss batterifabrik bestämde sig för att etableras i Skellefteå, hände det något. Eller, rättare sagt, hände allt. Som över en natt. Ögon öppnades och vi hamnade i fokus. Dessutom byggde "vi" ett gigantiskt kulturhus i trä, som fick namnet Sara. Det tycker jag var fel. Hedra gärna en av våra största författare men att Sara Lidman skulle vara kantig, träig och hög som ett hus, håller jag inte med om. Hon, om någon, var jordnära. Äsch, nog förstår jag att det är en hyllning till en av våra största författare, vilket hon är väl värd, men vi har ju fler. Torgny skulle ju kunna få ge namn till torget i centrum, till exempel, och Enquist skulle ju stadsparken kunna heta.

Nä, skämt åsido, jag erkänner att jag är en gammal stofil som har svårt för nymodigheter. Nu byggs en ny bro från södra sidan älven till centrala stan, vilket självklart kommer att innebära en massa trafikproblem. Redan nu stängs gator av i hela stan och jag kan bara citera en mycket irriterad herre: He går ju eint köör jörning stan länger." Vad han jobbar med? Gator och vägar . . .

Än så länge bor vi nästan som på landet. Men snart ska järnvägen dras om och byggas ut och då befarar jag det värsta. Det tycker jag att man ska göra för då kan man bara bli positivt överraskad.