saltatochkryddat

Dag 1: Isen kalvar. Dag 2: Enstaka isflak vid strandkanten. Dag 3: Solglittrande vågor på öppet vatten.

That’s it.

Det enda den romantiskt långa våren lyser med, är sin frånvaro. Men då har vi ju, som kompensation, den långa vintern som kräver närhet för att inte frysa ihjäl. Det är romantik det!  Sommaren avverkar vi på cirka två månader. Goda år kan den pågå i två och en halv månader. Och vid ytterst exceptionella omständigheter kan den, efter att ha lämnat oss, återkomma i form av en så kallad indiansommar på några dagar. 

Jag minns en enda. Det var för länge sedan. Höstterminen hade pågått ett bra tag. Det blev nattsvart på höstens vis, redan tidigt på kvällen. Men då hände något underligt! Vuxna, halvvuxna och barn kom ut ur husen och umgicks vid spontana träffar. Någon hämtade kaffe, en annan bullar, en tredje och fjärde fixade sittplatser och en femte satt redan på plats och väntade. Hela byn var ute. Samtliga från byns fem hus. Ingen tänkte på morgondagens jobb eller skola.  Vi var bara insvepta i en mörkblå, sammetslen värld och njöt förundrat.

Jag kan fortfarande känna känslan av någonting magiskt och smaken av den förtrollade saft vi barn bjöds på. Hemkokt. Hallon och jordgubb.

En Pina Colada på en strandbar i ett varmt mörker, kan aldrig mäta sig med det glaset saft i ett trolskt mörker en kväll i oktober i Selsforsen i början på 60-talet. Nixpix.

Men nu, NU njuter jag av ljuset dygnet runt. Var sak har sin tid. Som någon sa.

. . . och öppnar sina sinnen så märker man sånt som gör en glad ända in i hjärtat.

Att vi nu ställer i ordning sommarstugan för att bo där, mitt i skogen, precis vid älven, hela sommaren fram till första frosten, gör att vi successivt får vänja oss vid en tillvaro med andra ljud. Och lära oss nya.

Att hälsas välkomna av sädesärlorna Sälly och Ärland, som bor på taket, är inget nytt men väldigt mysigt. Men när jag satte mig för att vila en stund i sköna solvärmen, hörde jag ett nytt fågelljud. Jag försökte verkligen men till slut resignerade jag. Det enda jag kunde utröna var att det måste vara en ny, flirtig ungkarl för budskapet den spred kunde inte tydas på annat sätt än: "Koooom, kom till min schweiziska bur!"

Att det var en sanning med modifikation förstod jag på snabbheten i slutet, den liksom sluddrade lite kvickt över "schweiziska bur".

Jag fick tyvärr aldrig syn på honom men jag lutar åt att det kan vara en skrytfågel.

Koltrasten är aldrig långt  ifrån vår tomt, tack och lov. Oftast sitter den högst uppe i en tall och sjunger för oss alla tider på dygnet. 

Hackspettar, trastar och rovfåglar finns det också, inte att njuta av, däremot att irritera sig över. Det är inga problem. Att irritera sig över dem, alltså. Värre är det med ekorrarna. De är tjuvar, mördare, falska och borde sitta i fängelse. Men då:

Har du sett nåt sötare? När fågelmaten är slut (gissa vem som har ätit mest!) kommer den här oskyldiga figuren fram och ber så snällt om påfyllning. Till fåglarna? Jo, tjena.

Egentligen vet jag ju att mångfalden av liv är nödvändig, där var och en har en uppgift att fylla. Till och med myggen. Men det har inte de själva begripit. DE FINNS ENBART TILL FÖR ATT VARA MAT ÅT FÅGLARNA! Inte för att suga blod ur och på alla andra sätt driva mig till vanvett!

Så - om vi slutade mata fåglar och ekorrar med frön och talg, skulle de tvingas äta mygg och i princip utrota dem? Skulle inte tro det, va.

Här samsas vi och här bråkar vi. Inte Staffan och jag förstås. Man bråkar nämligen inte när man befinner sig i Paradiset. Man njuter.