Hurra för minnesluckorna!

(null)

De flesta av oss drabbas väl nån gång av minnesluckor, eller hur? Det kan kännas pinsamt, fånigt och ibland rent av skrämmande. Fast naturligt, sägs det.
Nu har jag "drabbats" av ett helt gäng minnesluckor och jag känner mig nästan salig av lycka.
Vill du veta hur det hänger ihop? Jo, så här är det.
Både Staffan och jag har haft covid, med feber, ont i kroppen, en rackarns hosta och trötthet.
Då orkar man inte så mycket annat än att ligga under en filt och tycka synd om sig själv. Men när det har gått några dagar, vill man ha lite omväxling i tillvaron. Vad blir då alternativet, när man inte orkar hålla i en bok nåt längre tag? Titta på TV! Men vad finns det då att titta på? Kändisar som tävlar och leker? Nej, det blir man ju bara slut och trött av. Wahlgrenare eller Ingrossos som pratar och lär oss allt om att leva livet? När man inte ens orkar sätta lite mascara på ögonfransarna så att ögonen, åtminstone, ser lite pigga ut. Nix, det faller på sin egen orimlighet. Nyheter var och varannan timme? Det ska man vara oerhört pigg för att klara av.
Men så hittade vi: Tomtens minnesluckor! På SVT Play. 
En kalender med 24 luckor där det bakom var och en (jodå, vi tjuvöppnade alla) fanns en smakbit av den helt fantastiske dokumentärmästaren Tom Alandhs olika skapelser. Han, om någon, har skildrat människor och deras öden med glasklar blick, ömhet, respekt och kärlek. Uteliggarna, tjuvarna, fängelsekunderna, de utsatta, de mycket, mycket speciella, de där som vi, av rädsla, undviker och går förbi. Inte låtsas om. Men som Tom Alandh, rakt och utan filter, lyckas närma sig så att vi får en inblick i, och kanske förståelse varför det har blivit som det har blivit.

Det bästa av allt är att alla 24 människoödena inte bara finns i ett par minuters filmsnutt, utan hela programmen finns också på Play.
Om vi inte hade fått covid, kanske vi aldrig hade hittat Tomtens minnesluckor. Men nu gjorde vi det och är evigt tacksamma för påminnelsen.
Bara det att kunna betrakta själva ordet "minneslucka" med ett leende, är värt mycket. Så hädanefter om någon säger till mig: Men va, minns du inte det?! Då kan jag glatt svara: Nej du, jag har faktiskt ingen minneslucka om det. Då får de nåt att fundera över.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0