saltatochkryddat

Min högt älskade mor hade många talanger. Dessutom ett osvikligt minne. Många av de "ordspråk" hon generöst delade med sig av, härrörde från den tid i livet då hon arbetade i syster Ingrids lanthandel och träffade många människor med specifika egenskaper och uttryck. Just uttrycken var väl värda att föra vidare till eftervärlden, tycker jag.

I dag, till exempel, både känner jag mig och ser ut som ett utskitet äppelmos.

Ingen detaljerad beskrivning behövs och definitivt inga bildbevis.

Vi har alltså haft corona, Staffan och jag. Först han, sen jag.

Nyss åkte han, fri som en fågel, iväg för att handla förnödenheter. Jag har skrivit inköpslistan, vilket kanske var ett felval, eftersom han strikt brukar gå efter den. Det finns inget som får smaklökarna att vattna munnen, eftersom jag struntar i vilket då jag inte känner nån smak alls. Hoppas, hoppas att han improviserar den här gången, för sin egen skull.

I morgon får jag förmodligen gå ut en sväng. Om jag vill, alltså. I dag lyser solen från en klarblå himmel. Det brukar vara en garanti för att vilja ta en promenad. Alla andra månader än i november.

Himlens färg är isblå, solens sken är blekgult, träden bruna och gräsmattorna är vita. Av frost.

När man är så gammal som jag, går det inte att lura sig själv.

När jag, trots två lager tröjor, ändå sätter på mig en fleeceväst, och sneglar på en filt - inomhus - är det inte läge att försöka övertala kroppen att gå ut och andas frisk luft. Och vaddå frisk? Vilket väderstreck jag än vänder blicken mot, schwishar bilar förbi. Förutom mot öster för där har vi inget fönster men där vet jag ju att det är så gott som kaostrafik i dessa bråda tider av att bygga om Lillskellefteå till storstad - överallt.

Och tänk vad folk skulle prata och barn skulle peka: Titta, där går ett utskitet äppelmos!

Men då kanske jag äntligen skulle förstå ett annat av mors favoritordspråk: Ojoj, sa tjelinga, to kofta å sprant.

Jamen, exakt så.

PS. Han hade gått utanför listan! Påsarna andades livsglädje! Och vetskap om en fru utan aptit . . .