saltatochkryddat

. . . skulle det mesta förmodligen gå åt flatters. Inte fanders, som är det vanliga sättet som det går åt men det "vuxna" ordet fick inte vi barn säga så vi uppfann ett närliggande ställe att gå åt.

Jag tänker på alla beslutsfattare med makt här i världen. Visst är de smågåve, vilket på ren svenska betyder en hel del, exempelvis "inte direkt nedtyngda med klokskap".

Ibland blir jag så full i skratt när jag ser och hör dem. De tror på fullt allvar att planeten Tellus, till vardags kallad jorden, är den enda som finns i hela världsrymdens universum och att de har fullmakt att bestämma över och göra vad de vill med den. Ja, jag vet att jag har tjatat om det tidigare men jag saknar fortfarande svaret på min undran; Vilken skola gick de på?

När jag var liten, brukade vi barn ibland leka en lek som, om jag minns rätt, bestod i att med hjälp av en pinne rita upp en cirkel i grusgången och dela upp den i ett antal länder, som vi bestämde över. Om någon annan, med hjälp av turen, kunde göra anspråk på att ta över ens land, blev det ofta ett surt "då är inte jag med längre" och leken avslutades. Ingen vinnare korades och ingen förlorare, det hade vi inte tid med. Det gällde ju att komma först till bästa gungan, den som man snabbast fick upp högsta farten med, utan att man fick stickor i ändan. Jag skulle önska att alla krigsivrare fick stickor i ändan också om de inte skyndade sig att lämna andras länder ifred.

Saker och ting kan inte bara gå åt flatters, det finns även det som redan är åt flatters. Och har varit där länge. Vad det kan vara, beror helt och hållet på vem som påpekar det. Och nu förflyttar vi oss till vuxenvärlden som glömt att det nånsin har benämnts annat än åt fanders alternativt åt helvete. Jag har dock bestämt mig för att, i mitt missnöjesuttryck, fortsätta med åt flatters. Det är ändå ingen som lägger någon större vikt vid att jag är missnöjd med TV-program, väder, priser, minne som tappas bort, namn och annat som kan vara åt flatters.

Om du undrar över Bloggens bild i dag så är vi två. Jag kan absolut inte minnas när, var och varför. Och definitivt inte frisyren. Men med tanke på det rynkade ögonbrynet, kan jag sluta mig till att humöret inte är det bästa. OM och VAD jag tänkt fotografera, kan jag inte ens gissa mig till. Förslag undanbedes eftersom jag är rädd för att ju knäppare, desto närmare sanningen.

Nu har det börjat blåsa ute. Självklart! Det händer ju sällan att det först börjar blåsa inne. Den här blåsten säger mig att det ska bli väderomslag. Tänk om allt vore så enkelt att begripa.