saltatochkryddat

. . och då handlar det inte om skidskytte.

Även om det pågår en massa trevlig och spännande vinteridrott på TV, kommer den i skymundan när man jämför.

Bland det värsta som finns, är ovissheten en toppkandidat. Den drabbade mig i tisdags när min älskling akut togs in på lasarett.

Att vara hemma och vänta på - vad? En telefonsignal kan ju betyda allt från lättnad till större oro, förtvivlan och maktlöshet.

Eftersom Staffan känner mig väldigt väl, ringde han och rapporterade allt som hände och ATT det hände, förstod jag ganska snabbt. Men det finns två sidor av att få veta. Å ena sidan en skön känsla av att de verkligen brydde sig om honom, å andra sidan en känsla av oro över att allt hände så snabbt. Var läget så akut?!

Gissa om tankarna slogs om herraväldet.

För att göra en lång vecka till ett minne blott av en fantastisk sjukvård, engagerat yrkesfolk, tröstande dotter, tillika sjuksköterska, så är mannen hemma igen med åtgärdade kranskärl och tamme sjuttsingen om han inte också orkade med att delta i hyllningen av Salming: