saltatochkryddat

. . . för att våga chansa.

I veckan blev jag bjuden på lunch av två före detta arbetskamrater, tillika nära vänner för livet. 

Stället heter Nordanågården och är ett jättemysigt ställe i samma område som det före detta läroverket ligger, där svågern från Malå och storasystern från Selsfors mötte sina öden. Ändå står alla byggnader kvar fast nu med andra begivenheter.

När jag läste menyn insåg jag att den var eoner från skolbespisningars. Efter mycket velande hit och dit, bestämde vi oss alla tre för oxkind med friterade rotsakschips och annat, med namn som lät spännande och främmande.

Jag åt, till min stora förvåning och förtjusning,  kött i tunna skivor som fullkomligen smälte i munnen, krusiga chips som bland annat smakade palsternacka och sen var det annat som jag inte kommer ihåg namnen på men som smakade himmelskt. Mmmmm.

Ibland kan jag känna mig så less på att tänka på mat varje dag. Och att laga till densamma.

Men då tar Staffan över ansvaret. Han tänker. Han kommer med förslag. Och ibland lagar han till den. Världens godaste havregrynsgröt till lunch och gäller det middag då bjuds jag på en grekisk sallad som är såå god att jag hamnar i mathimlen och får nya krafter.

Fy, vilket ego jag är. Det finns människor som svälter, som inte har nån mat alls, som säkert skulle vara överlyckliga för att få äta sånt som jag ratar och som jag rynkar på näsan åt. Jag borde verkligen skämmas men det enda jag gör är att längta till dagens middag. Grekisk sallad à la Lidman. Och att minnas torsdagens oxkind. Nu när jag vet att inga kindtänder finns med.