saltatochkryddat

Hur ska jag nu förklara det här då?

Å ena sidan har jag fotfobi. Å andra sidan lägger jag ut en bild på mina fötter.

Å ena sidan älskar jag att slänga mig med dialektala ord. Å andra sidan är jag en nitisk korrekturläsare. Det skrivna ordet ska vara felfritt medan det talade ordet kan vara helt hovendroven.

Dialekter njuter jag av, det särskilda folkets språk. Men ungdomars vokabulär gör mig gråhårig. Ändå försökte jag införa ordet "taskig" en gång i mitt eget föräldrahem. Säger EN gång!

Men tonfallet och styrkan i min fars "VA SA DU!", rådde mig att inte ta det som en fråga och upprepa ordet, ej heller att använda mig av det hemmavid.

Nu är det jag själv som ryter. Åt teven mestadels. Aldrig åt ungdomen. Man vill ju låtsas hänga med i deras värld även om den är i det närmaste obegriplig ibland. Och även om mitt minne börjar vara taskigt så minns jag tydligt vissa saker . . .

I morgon ska vi åka på semester. En tvådagars. Mest bara för att få åka (jag) och köra (Staffan) bil, ta med fika och hitta den perfekta platsen att stanna på. Men för att riktigt börja längta hem till stugan, älven och skogen, tvingar vi oss att vara borta i två dagar och en natt.

Hoppsan! Här sitter jag och skriver och får plötsligt besök. Lille Skutt kom förbi. Eller herapalt’n som vi säger. Inte skriver. 

I fjol var det nödår. Man fick slåss för att få tag på det delikata guldet och då vi är fridsamma varelser, blev vi utan. Men nu har vi en burk filéer, som var ute på marknaden för några månader sedan. I otid alltså. Det är första gången jag inte ska rensa min surströmming själv och det kommer att kännas konstigt. Men det är bara att bita i den sura strömmingen och finna sig i situationen.

Staffan och jag äter våra delikatesser på olika sätt. Han tillhör gruppen som för sig snyggt vid bordet. Strömming, potatis och hackad, smörfräst lök äter han från tallrik och mellan tuggorna tar han en bit ljusugnsbröd i munnen. Jag smörar en brödbit, lägger varma potatisskivor ovanpå, sen bitar av strömmingen och sist ett försvarligt täcke med smörkokt lök. Mums 🤤 

Somliga tjollrar med tomatskivor och dill också, vilket helt och hållet är upp till dem. Alla har rätt att älska suring som man vill. Eller inte alls.

Om man skulle råka kräkas efter middan, beror det inte på att maten var dålig. Det beror snarare på att valet av dryck var olämpligt.

Vi brukar se ett TV-program som går fem kvällar i veckan och som heter Alone. Det är, förstås, en tävling som går ut på att bli dumpad någonstans i vildmarken och försöka leva och överleva där av vad naturen ger och trots det naturen ger. Alldeles ensam men utrustad med nödtelefon om utifall att.

Jag blir oerhört imponerad, och spyfärdig, av en del av deras måltider. Tänk bara att äta en orm!! Eller en råtta!

För att inte tala om mina tankar när deltagarna kryper in i sina egenhändigt byggda skrymslen och hör hur björnar, vargar och andra köttätande vilddjur finns alldeles i närheten.

Det handlar, förstås, om en oerhört stor penningsumma som tillfaller den sist kvarvarande tävlanden, sedan alla de andra gett upp.

Många av deltagarna svarar på frågan om vad de ska göra med pengarna ifall de vinner att de vill ge sina barn en tryggad framtid. Ekonomiskt då, förstås. Då fnyser jag.

Stanna hemma, spendera tid med barnen, ge dem kärlek och trygghet och tron på sig själva. Det är förebilder och hjältar det.

Men för oss TV-tittare är serien Alone rätt underhållande. Om man jämför med Dallas, Falcon Crest och andra "trollbindande" serier från förr. Med odjur som spred skräck. Tvåbenta. De var betydligt farligare än fyrbenta, sexbenta och åttabenta utan skjutvapen.

❤️

är klockan ungefär halv fyra på morgonen.

Den synen jag då får se genom det lilla toafönstret är helt obeskrivlig. Den går inte ens att fotografera så att resultatet gör den rättvisa. Det är bara ögat som kan ta in hela upplevelsen i dess rätta färger men då kroppens övriga funktioner inte alls vill igång vid den tiden, slits jag tillbaka till sängen.

Övriga minnesfunktioner är det väl lite si och så med men ögonen minns. Även om det bara är det ena som fungerar som det ska, det andra väntar på operation. Jag har förstått att det är ordspråket "Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta" som gäller i dessa tider.

För att återgå till bilden. Eller åtminstone knyta an till den.

I våra trakter går solen just nu ner vid 23.15 och upp strax efter klockan 2. När nöden så påkallar min uppmärksamhet vid fyratiden på morgonen, stiger jag gärna upp. Det vill säga under sommaren. På vintern spelar det ingen roll, då är det mörkt dygnet runt. Åtminstone nästan. Då ser jag ingenting vackert, vilken tid än nöden kräver att jag tittar ut genom fönstret. Men att, som nu, få se morgonsolens strålar mjukt och varsamt väcka skogen och dess innevånare är magiskt. Harungarna, som har legat och sovit i de stora blomkrukorna, vaknar. Fågelungarna som inte längre blir matade av sina föräldrar, är ständigt på upptäcktsfärd. Det händer alltid någonting.

Ibland tar vi bilen och åker iväg ett par timmar bara för att få komma hem igen. Knasigt, va?

Jag har hittills fått ett, säger ETT, myggbett!

Detta stärker teorin jag med 100-procentig säkerhet forskade fram i fjol. Vi har fått försommarmyggor och högsommarmyggor. Två helt väsensskilda odjur. De som kommer först är små och vegetarianer. Något senare in på sommaren kommer de blodtörstiga vampyrerna. Men då är alla fågelungar utflugna och äter upp de flesta mygg som är blodsugare! För så vis är naturen inrättad, som en stor man brukar säga. Och han har aldrig fel. Han heller.