saltatochkryddat

Jag hatar verkligen att skiljas, både från människor och saker jag tycker om. Det gör ont i hela mig.

Jag minns en rundformad, lång dyschakudde som jag älskade. Okej, jag var ganska liten då men när dyschan (heter väl schäslongen nu) skulle slängas när den hade tjänat ut och även en hel del stoppning i form av träull kommit ut, då ville jag prompt att jag skulle få behålla kudden. Mamma föll till föga, ja, hon tolererade min sängkompis ända tills den började läcka ut mängder av träull.  Och det var ju mor som bäddade sängen varje morgon . . . Jag grät, bönade och bad att få behålla honom och offrade till och med min bästa stickemössa för att trä över Sixtens "huvud". Jo, för så hette han. Sixten.

Men en dag, när jag kom hem från skolan, nej, jag gick inte i nian, var han borta. Oåterkalleligen. Mor hade eldat upp honom i en stor byaugn där större skräp kunde brännas upp!

Som vuxen började jag förstå mors oerhörda vånda över att slitas mellan min kärlek till Sixten och fars kallsinniga syn på "skräpsaken". 

Och nu står han där igen, Sixten. Fast nu heter han Kanonkulan och har varit min sommarkompis och följeslagare i flera år. På vintrarna har han fått stå bekvämt i sonens garage. Nu, när jag gladeligen, kom för att hämta hem honom, blev han som vanligt jätteglad - till en början. Efter en kort stund tystnade han och förblev tyst. Folk (läs:karlar) hummade, funderade och kom med olika förslag. Till slut blev det enhälliga svaret: fel på bränslepumpen.

Jag tittade i panik på min make som bara skakade lite på skallen och såg bekymrad ut. Jag visste vad det betydde. Behöver vi verkligen en bil till? En sommarbil? Nu när jag har slutat jobba och är hemma?

Svaret borde ju vara självklart Nej. Men så tänkte jag på Sixten och hur länge jag saknade honom, min kompis och trygghet. 

Eftersom Staffan är en mycket klok man och känner sin fru väl, hyrde han en släp som rymde hela Kanonkulan och drog hem den till stugan. Han känner sin fru och vet att om hon bara får tid på sig och stå för ett eget beslut så ordnar det sig.

Så nu ska vi skiljas. Alltså bilen och jag. Om nu någon vill köpa den. Med ickefungerande bränslepump. Men med ett stort hjärta och en vacker själ.

Dock, en sak är säker; den här kompisen ska inte eldas upp i smyg! Då får den hellre stå kvar som åskbil. Min kanonkula. Med rätt att blixtra till.