Det finns de som tycker om när det blåser

(null)

Till den kategorin hör inte jag. När det gäller blåsten, alltså. Troll är en annan sak.
Vår far, vars kropp fungerade som en meteorologs instrument, sa om blåsten: Det måste blåsa för att det ska bli ett annat väder. Det var benvärken som skvallrade nåt dygn innan. Då var han tvungen att stå barfota på kallt underlag för att "pirret" skulle lindras. Det enda stället i vårt hus som hade kallt golv, var vårt till golvytan mycket väl tilltagna skafferi! Även innehållsmässigt.
Nåt sånt har varken mina systrar eller jag.
Nä, blåst gillar jag inte.
Men vårt orangeri tycker jag om. Mycket. Nu har Staffan fixat det som behövde fixas så nu kan vi sitta "ute" i vilket väder som helst. Utom åska.
Här kan vi umgås med fåglarna vid fågelbordet, njuta av älvens alla humör och, inte minst, känna känslan av att befinna sig mitt i skogen! Än så länge i alla fall. Grannarna österöver har tvingats till både ändrade utsikter och insikter men tar det med jämnmod. Gott humör är en bra tillgång i alla lägen.
I orangeriet kan man följa allt som händer i naturen. En ekorrunge, till exempel, är mer än lovligt oslug. Den vill väldigt gärna äta av fågelmaten men begriper inte hur det ska gå till. Den försöker klättra uppför stolpen som fågelbordet hänger i men kanar obönhörligt ner på marken. En gång tog den fart och lyckades hamna ovanför maten men där tog fantasin slut beträffande hur man tar sig ner en lämplig bit, dvs till maten. Till slut tog den ett språng och förvandlades till en flygande ekorre! Vi hörde hur småfåglarna skrattade hejdlöst. En annan ovälkommen matgäst är hackspetten. Vi jagar bort den så fort vi ser den men nu har vi fått hjälp! En koltrast kom störtdykande mot Hacke och jagade den långt in i skogen. Inte för att Kolis själv vill åt fröna, den har aldrig ätit där, utan den har väl egenhändigt tagit på sig uppgiften att hjälpa oss. Vilken fågel! Och vacker är den också, svart och gul 🖤💛
Snart blommar det på liljekonvaljkullen också. Fatta att man lever i paradiset. Inte ens ormen fattas. Det skulle den gärna få göra. Men det är ju inte varje år den hälsar på, åtminstone inte så vi ser den.
Att få känna sig som en del av naturen är fantastiskt vår, sommar och höst. Vintern har jag ett frostigt förhållande till.
Men nu kommer sommaren! I morron ska det visst vara plus sju-åtta grader här. Oslo ska enligt prognos ha +30. Stackarna. Vad dom ska svettas.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0