saltatochkryddat

Skogen är mitt andningshål, min syrereserv, mitt finrum.

Älven är mitt vattenhål, min ögonspegel, min diamantkälla.

Fåglarna är min underhållning.

Allt finns kring stugan. Än.

Jag erkänner att jag är beroende OCH att jag har tagit  för givet att allt ska förbli som det alltid har varit. För att vara brunögd, är jag otroligt blåögd. 

Allting förändras. Även jag. Det har jag minsann sett i spegeln om inte annat. 

Jag skulle kunna försöka krysta fram nån sorts liknelse mellan tallar och granar och deras kottar mot mig själv och mina kottar, Ted och Annie, och deras kottar och så vidare. 

Men det låter jag bli. Det skulle vara väldigt långsökt. Trodde jag. Men i dag hände nåt som gav mig anledning att ifrågasätta min existens.

Att jag inte lägger ner så mycket jobb på mitt utseende när vi är i stugan, har fått konsekvenser. I dag, till exempel, hade jag varken tvättat eller fönat håret, utan lät blåsten sköta om frisyren. När vi tog en siesta efter kaffet och lutade oss tillbaka i solstolarna hände det! En fågel landade på mitt huvud!! En liten, gulgrön pippi satte ner sina vassa fötter i mitt hår! Den tog förmodligen sikte på ett ledigt fågelbo att lägga beslag på men insåg snabbt att ett sånt gallskriker inte så den lyfte per omgående och försvann långt in i skogen.

Jag förstår att fåglarna är förvirrade. Skogsmaskiner har nämligen varit framme och förändrat naturen till oigenkännlighet. Hädanefter ser jag till att fixa nån sorts frisyr även ute i obygden, man vill ju inte att folk ska tro att man har fått pippi på riktigt.