Japp! Mer insnöad än normalt!
Ena dagen var det som jag ville ha det, när advent närmar sig. Lite pudersnö på gräsmattan och på de envist kvarhängande löven på träden. Det är vackert.
Men så kom den! Smockan! Och aldrig ger den sig. Med sig har den dessutom blåst utöver den vanliga. Vår gata hann snösvängen aldrig med så den enda bil som vågade sig in på gatan, tog sig cirka en meter av bara farten. Så överraskad han måste ha blivit,
chauffören i träskor! Varifrån kom han? Söderhavsöarna, eller? Nu hade ju han en kolossal otur som skulle just till Skellefteå - den här gången. Normalt brukar människor jubla av hänförelse över att komma hit. Jodå, jag har hört det.
Inga bilar, inga bussar, inga postfordon, ingen sophämtning men Hemtjänsten kom till ett av grannhusen! Var de hade övergett sitt fordon, förtäljer inte historien. Inte inom synhåll i alla fall. Snyggt jobbat 👏🏼👏🏼
Vi hann inte till stugan för att "fixa" en julgran, som vi hade planerat men det känns inte på något sätt upprörande. Det behövs ingen grön gran för att fixa julstämning. Den vi har i lilla bokhyllan och som är i silver, duger mer än väl.
Den och renen i glas, nu snackar vi julstämning.
Vi har ändå vissa traditioner kring julen, maken och jag. Första advent dricker vi första glöggen. Jag med russin och mandlar i muggen, Staffan vill inte ha en "hel måltid" i glöggmuggen så han står över. Annars är vi inte så mycket för
traditioner. Personligen tycker jag att de hade mycket finare traditioner förr i tiden. Hästskjuts med bjällerklage runt hästens hals och med värmande fårskinn i släden för kyrkobesökarna. Nu har vi tidsinställd motor- och kupévärmare i bilen
och julens psalmer kan vi lyssna till närhelst vi vill.
Vi går ofta en promenad genom Bonnstan, de gamla, timrade små stugorna som kyrkobesökare från långt bort, kunde bo i och övernatta i vid speciella kyrkhelger. Nedanför finns finaste "Hälsans stig" längs Skellefteälven, min älv. Men nu är det,
som bekant och med all oönskad tydlighet, vinter.
Då sitter man inne, mer insnöad än någonsin, och börjar tänka på julen. När jag borde tänka på Ukraina och andra krigshärjade länders folk. Men jag vill inte bara gräva ner mig i bekymmer. Jag tar julen med en klackspark, insnöad som man är, och kan inte
annat än att hålla med allas vår guru, Kalle Anka, om förvandlingen av vår stad:
Kommentarer
Trackback
